Kommunernas verksamhet kommer, mätt i reda pengar, i och med vård- och landskapsreformen att skäras ner till ungefär hälften av vad den är nu.

Då social- och hälsovården faller bort från kommunernas ansvar skärs kommunalskatten med 12,3 procentenheter. T.ex. i Helsingfors återstår därmed 5,7 procentenheter, i de flesta andra kommuner lite mer, i Grankulla ännu mindre.

Med de pengarna, men lyckligtvis plus övriga intäkter från bl.a. samfunds- och fastighetsskatterna, ska kommunerna sedan klara av alla återstående uppgifter, främst och dyrast bland dem utbildning och småbarnsfostran, det vi i vardagsspråk kallar skola och dagvård.

Den här nedskärningen får många konsekvenser, av vilka en är att kommunerna med ett minskat manöverutrymme kommer att ha ännu mindre råd än nu att göra dyra misstag. Av typ den drastiska överskridningen av den beryktade Västmetrons budget. Hur kan sådana misstag undvikas i fortsättningen?

I och för sig bör man minnas att budgetöverskridningar nog förekommer i den privata sektorn också – tänk bara på kärnkraftsbygget i Olkiluoto. Ändå verkar det som om offentliga projekt skulle vara mer sårbara. Jag har i en tidigare kolumn i maj i fjol försökt analysera orsakerna, men de tål att upprepas.

För det första använder ju kommuner – eller staten – inte egna pengar i samma betydelse som privata hushåll eller företag. På något sätt verkar skattepengar tyvärr vara mer diffusa, även om också de pengarna ju är våra högst egna.

För det andra tyder mycket på att en del, särskilt större offentliga projekt mer eller mindre medvetet underbudgeteras, för att ”sälja” dem till ofta tveksamma beslutsfattare. Det verkar rätt uppenbart att så var fallet med Västmetron.

Och så tycks det brista i det offentligas kapacitet och kompetens att först planera projekt och sedan övervaka hur de framskrider. Här är Västmetron åter ett lika ypperligt som tragiskt exempel: hela bolaget var egentligen bara en stabsfunktion med en handfull anställda. Planeringen och övervakningen av entrepenörerna sköttes i praktiken av – ett konsultbolag.

Så här får det inte gå till. Så här borde det inte ha fått gå till hittills, men framför allt får det inte gå till så här i fortsättningen då kommunernas manöverutrymme kringskärs. Skärpning, alltså!

Det finns en i princip enkel metod att undvika stora fiaskon av Västmetrons kaliber. Både staten och Tammerfors stad har redan tidigare tillämpat den i vissa projekt, och Helsingfors och Esbo har gått in för den i samband med bygget av snabbspårvägen Spårjokern.

Metoden kallas alliansmodell, och går i korthet ut på att beställare, planerare och byggföretag ingår en allians där alla förbinder sig till både budget och tidtabell. Om någondera inte håller, sjunker entrepenörernas ersättningar. Man kan också avtala om motsatsen: om budget eller tidtabell underskrids, kan ersättningarna höjas.

En kombination av piska och morot, alltså. Bägge behövs säkert.

Då det gäller mindre projekt måste kommunernas upphandlingskompetens stärkas. Kommunförbundet står till tjänst med rådgivning, men frågan är om alla har förstått att utnyttja den servicen.

I både stora och mindre projekt och upphandlingssituationer gäller det sedan förstås att minnas att priset inte är det enda saliggörande. Kommunerna har varken rätt eller råd att pruta på kvaliteten.

Det må sedan gälla byggnader, där fuktskador lätt dyker upp om man inte bygger hållbart från början eller – såsom nu med en skola i Borgå – om man sanerar så att resultatet inte blir hållbart.

Eller det må gälla t.ex. äldrevården, och särskilt hemvården – oops, den övergår ju till landskapen …

(Först publicerad i Kommunförbundets tidning Kommuntorget 7.2.2018)