Ett sätt att råda bot på bristen på lämpliga tomter för bostadsbyggande i Helsingfors är det som kallas kompletteringsbyggande. Alltså att man lyckas placera in hus i existerande stadsdelar och kvarter, där det råkar finnas plats för sådana.

Det finns uppenbara fördelar. Infrastrukturen med gator, el-, vatten- och avloppsrör, fungerande kollektivtrafik och annan service finns i allmänhet redan där, vilket sänker kostnaderna. Man behöver inte heller förstöra större grönområden, såsom Centralparken eller Malms flygplats.

För enskilda tomtägare kan det också medföra fördelar. Om en villatomt som har plats för ett hus till delas i tu och den andra halvan säljs kan det ge klirr i kassan, t.ex. för grundreparation av det egna huset. Ja, det finns bostadsbolag som har finansierat hela sitt stambyte och mera därtill med att sälja en del av sin tomt.

MEN: kompletteringsbyggande måste uppfylla vissa villkor för att alla ska vara nöjda.

Ett första villkor är förstås att ingen tvingas dela sin tomt, utan att det sker på frivillig väg.

Ett annat är att man vid planeringen tar hänsyn till stadsdelens karaktär och husbestånd. Ett höghus mitt i ett villaområde – eller till äventyrs ett litet hus mellan stora höghus – är verkligen inte att rekommendera.

Ett tredje villkor är att inte lokala grönområden eller kulturlandskap – åstränder är ju bäggedera – naggas i kanterna mer än absolut nödvändigt.

Ett fjärde är att det byggs med måtta. Sällan går det att dubblera bostadsbeståndet i ett kvarter eller en stadsdel, utan vi talar om en mindre komplettering än så.

Och framför allt måste invånarna få ha sitt ord med i laget, från första början.

Åggelbyborna vet nog vad jag avser.

(Först publicerad i stadsdelstidningen Oulunkyläinen i oktober 2017)