Då jag inte skrivit i Käpylä-lehti tidigare, vill jag börja med en varudeklaration. Jag kan skryta med att Kottby är min släkts stadsdel framför andra. Här bodde båda min mormor och morfar (i trähus med utetupp på Pohjolagatan 23) och min farmor och farfar (på Untamovägen 10 i Olympiabyn) och hos dem var jag mycket som barn.

Här hade alltså både min mamma och min pappa vuxit upp, och här bodde de på nytt som pensionärer, på Väinölägatan, mamma som änka ända till för bara några år sedan då hon flyttade till Folkhälsans Seniorhus i Brunakärr. Hon är 95 nu, och uppfattar sig alltjämt som Käpylän friidu.

Själv har jag bott i Kottby i två omgångar: efter studentexamen 1971 bodde jag en tid hos min mommo, som då hade flyttat till Pohjolagatan 2, och – efter några år i studentbostad på Hertig Johans väg i Forsby – flera år i slutet av sjuttiotalet i farfars och farmors, sedermera fasters, tidigare bostad i Olympiabyn.

Som nygift flyttade jag till Åggelby, där vi bodde hela åttiotalet, och min son gick i samma daghem Malva på Pohjolagatan 2 där mina kusiner hade gått trettio år tidigare. Också de bodde nämligen i sin barndom i just det huset …

Jag har många kära Kottbyminnen från barndomen. Redan ljudet från ettans spåra längs Pohjolagatan avslöjade om den var en gammal kantig (oftast med släpvagn) eller ny av den typ som nu finns kvar bara som pub- och museivagnar. Från kusinernas ”franska fönster” kunde man titta på tågen, om man inte med mofa gick upp på bron och lät sig svepas in i röken från ångloken. På Himmelsberget var det spännande att titta på minnena från kriget. I bägge ändorna av Pohjolagatan fanns Elantos ”snabbköp”, och en mer gammaldags i en höghuskällare uppe i Olympiabyn. Jag kunde fortsätta hur länge som helst…

Kottby med omnejd ligger alltså mitt hjärta nära. Då jag nu sitter i stadsfullmäktige (och i HOK-Elantos förvaltningsråd, apropå mina barndomsminnen) har jag en chans att låta det hjärtat slå för Kottby. Här bara tre exempel på vad som är i görningen:

Lite skeptisk bör man nog vara till planerna på s.k. stadsbulevarder längs infartsvägarna, av vilka Tusbyleden ju är en. Nu ska Vichtisvägen bli ett pilotprojekt, och så får vi se. Problemen är många. Om man t.ex. vill att bilister faktiskt ska byta till spåra där bulevarden börjar, måste det finnas anslutningsparkering.

Bulevardplanen tangerar frågan om kompletteringsbyggande. Vi behöver bostäder för de många inflyttarna, och hellre kan man komplettera existerande stadsdelar än t.ex. bygga i Centralparken eller på Malms flygplatsområde. Men då måste det ske med hänsyn till respektive stadsdels karaktär och miljö och inte minst invånarnas vilja. Vi kan inte bygga på varje liten fri markplätt mellan husen.

Många arrendetomtsavtal uppnår i dessa år den sextio års ålder, vid vilken staden har rätt att justera arrendena. Höjningarna upplevs ofta som orimliga, och därför ska den stadsfullmäktigegrupp jag leder i februari höra den beredande tjänstemannen. Vi får inte göra det omöjligt för invånarna att bo kvar i sina bostäder.

(Först publicerad i stadsdelstidningen Käpylä-lehti nr 1/2018)