Rubriken är inte bara inspirerad av en känd julvisa, utan liksom dagens ämne framför allt av forna Hbl-kollegan Bjarne Nitovuoris blogginlägg på hbl.fi nyligen, ”Vi är väl alla EU-kritiker”. Han protesterade med fog mot att bara Sannfinnarna och deras medlöpare av ledande massmedier kallas ”EU-kritiska”.

Underförstått stämplas alla andra som kantänka okritiska till EU, ja rentav som en maktelit och ett etablissemang som alltid försvarar allt vad EU gör. Nitovuori fastslog mycket klokt detta: Att vara kritisk också mot något man accepterar är en medborgardygd i ett demokratiskt samhälle.

 

Låt oss ta några exempel på EU-kritik som de flesta säkert delar:

Kritisk måste man ju vara mot att EU trots (eller på grund av?) sin gemensamma valuta inte lyckats förebygga ekonomiska kriser av den typ som startade i några perifera medlemsländer men sedan inte kunde kvävas i sin linda utan spred sig i unionen.

Och nu när man äntligen enats om en mekanism för att mota bankkriser i grind har man introducerat termen ”bankunion”, som lätt associerar till en union av eller för banker. Ändå handlar det ju om att skärpa bankdisciplinen och överföra mer ansvar på bankerna själva.

Kritisk måste man också vara mot vissa element i EU:s välmenande miljö- och klimatpolitik. Ta bara den trevande handeln med utsläppsrättigheter, implementeringen av den internationella maritima organisationen IMO:s konvention mot svavelutsläpp (populärt kallad EU:s svaveldirektiv) eller det plötsliga förbudet mot konventionella glödlampor.

De här åtgärderna riskerar att bli kontraproduktiva och alltså bita sig själva i svansen. Utsläppshandeln haltar. Svaveldirektivet är orättvist mot Nordeuropa och riskerar att föra över transporter till landsvägar. Medborgarna hamstrade glödlampor och uppsköt därmed övergången till mer energisnål teknik.

 

Eller ta de där tre s-en som är särskilt kontroversiella i våra svenska kustbygder: skarven, sälen och snuset. EU:s politik strider här mot det stora S-et bland EU:s principer: Subsidiariteten, alltså att beslut ska fattas nära, på den nivå som är vettigast. Stora beslut ska fattas på unionsnivå, beslut som berör bara vissa länder och regioner på nationell nivå – där sakkunskapen och erfarenheten finns och där man ska leva med följderna.

Kritisk måste man också vara mot evighetsdebatten om vad EU behöver: mer federalism eller mindre. Det enda möjliga svaret är: både och!

Det finns områden där EU måste få större befogenheter. Ta bara den ekonomiska politiken, där det gäller att få alla länder – inte bara de duktiga eleverna – att följa spelreglerna och inte bli en belastning för andra. Men det finns också många exempel på onödig reglering från EU:s sida, som försvårar medborgarnas och företagens – särskilt mindre företags – vardag. Den måste vi komma ifrån.

Är vi inte EU-kritiker allihop? Utan att vara populister eller nationalister. Vi vill förbättra EU, inom EU, inte ställa oss utanför.

(Först publicerad som I dag-kolumn i Hufvudstadsbladet 21.12.2013)