Mitt besök på årets resemässa begränsade sig i huvudsak till två utställningsstånd: Italiens och Kungsvägens. Låt mig förklara varför.

Många ägnar sig numera åt vad man kunde kalla tematurism. Det kan handla om en hobby, ett särintresse eller motsvarande. Alla nöjer sig inte med att steka sig på sandstränder.

För min och min hustrus del heter temat Vincent van Gogh och hans verk. Vi har rest i hans fotspår, i Holland, Belgien och Frankrike. Vi har besökt alla större och många mindre museer runt om i Europa, och lite i USA, som har van Gogh-verk. Och så har vi besökt många större specialutställningar av hans verk.

Vår tematurism har genom åren fört oss till kända storstäder som Amsterdam, Budapest, Frankfurt, Genève, Haag, Köln, London, Madrid, Milano, München, New York, Paris, Rom, Rotterdam, S:t Petersburg, Washington, Wien och Zürich.

Men också till en del helt osannolika orter som vi nog aldrig annars skulle ha besökt, såsom det forna påvesätet Avignon, Basel, Bremen, slottet Compton Verney in the middle of nowhere på den engelska landsbygden, den lilla staden Martigny i det sydvästligaste hörnet av Schweiz, den lilla orten Otterlo ute på den holländska landsbygden, Philadelpia i USA och Winterthur utanför Zürich. Plus ett stort antal andra, särskilt holländska och tyska orter.

Och så till hela tre mindre städer i norra Italien: Brescia, Treviso och i år blir det Vicenza. Det var därför jag besökte Italiens stånd på resemässan.

Men varför gå över ån efter vatten? Vi har ju i Nyland, inte minst i Östnyland, ett ypperligt objekt för tematurism i Kungsvägen, den medeltida landsvägen mellan Åbo och Viborg. Längs den rutten finns allt en kultur- och naturturist kunde önska sig. Bara för att göra några plock:

Åbo med slottet, domkyrkan och allt annat, Pemar med Aaltos funkissanatorium, Raseborg med slottsruinen, Svartå slott och hela skärgården, Sjundeå med Sjundby och Svidja, Helsinge kyrka (plus, lite på sidan, en viss huvudstad…), Borgå med Gamla stan och både Rune- och Brunberg plus Postbacken, Pernå med sin kyrka och sina många herrgårdar, Lovisa med Svartholm, bastionerna, Degerby Gille och trähusidyller, Strömfors bruk, Fredrikshamn med sin fascinerande stadsplan och vidare, ända till ryska gränsen. Den sista etappen på den ryska sidan till Viborg vore sedan ett äventyr för sig…

Men turister behöver också service, och här finns det ännu en del att göra: caféer, restauranger och inkvartering av olika standard, affärer för lokala souvenirer …

På resemässan hörde jag av goda vännerna Mia Aitokari och Nina Björkman-Nystén att Lovisa stad äntligen har gått med i den förening som marknadsför Kungsvägen. Det var då på tiden!

Nästa steg för Lovisa är kanske att i föreningens broschyr med kartan över Kungsvägen, likt övriga tvåspråkiga kommuner längs rutten, presentera sig på två språk, inte bara på finska. Bättring till nästa upplaga, tack!

(Först publicerad som kolumn i Lovisatidningen Nya Östis 1.2.2018)