L som i Landsbygd, Lantbruk, Lantbruksstöd, Legitimitet, Levnadsstandard, Liberal, Likalön, Livsåskådning, Lojalitet, Luft, Lågkonjunktur, Lån, Läkemedel, Lärarutbildning, Läroavtal och Löner

Landsbygden skulle jag som helsingforsare ju i och för sig inte företräda i riksdagen, men jag vet att helsingforsarna nog i högsta grad är intresserade av hur landsbygden mår. Många stadsbor har rötter på landet, andra har såsom jag kanske vuxit upp där, många har släkt och vänner utanför staden och många har sommarstugor på landet, särskilt i skärgården. Det är dags att avliva myten om att vi helsingforsare inte intresserar oss för vad som händer utanför Ring III-an.

Lantbruket är på samma sätt inte ointressant för storstadsbor. Allt fler uppskattar vår rena inhemska mat, och vet nog var den produceras och att den inte kan produceras lika billigt som i många andra länder. Också de som tidigare kritiserade statssubventionerna av lantbruket ville nog vid köttdisken veta om köttet var inhemskt.

Lantbruksstödet är inte längre lika kontroversiellt som förr om åren. De flesta vet att det numera är EU som betalar ut det mesta av stödet, och att vi utan det stödet skulle vara en mycket större nettobetalare till unionen. Lantbruksstödet fungerar alltså som en automat för att en stor del av vårt bidrag till EU återvänder till Finland. Allt fler har också insett att lantbruksstödet i själva verket lika mycket som ett stöd till producenterna är en prissubvention för konsumenterna, utan vilken våra rena inhemska livsmedel vore mycket dyrare än nu.

Legitimitet är ett livsviktigt element i demokratiskt beslutsfattande och i alla samhällsfunktioner. Det som inte upplevs som legitimt, berättigat, vinner inte allmän acceptans.

Levnadsstandarden vill vi upprätthålla, och höja. Samtidigt vet vi att vår rent materiella standard redan hör till de allra högsta i världen och att det i längden är ohållbart att vi tar åt oss allt mer av jordens begränsade resurser samtidigt som andra i världen saknar livets nödtorft. Men vi kan satsa på livskvalitet, på service i stället för bara produktion av varor. Samtidigt vet vi att det finns många också i vårt eget land som också måste få sin materiella standard höjd.

Liberal och Liberalism hör till de mest missbrukade orden. I Ryssland kallar sig Zjirinovskijs högernationalistiska populistparti liberaldemokratiskt, medan ordet i USA närmast är synonymt med ”vänster”, bara för att nämna två ytterlighetsexempel. För neo- eller nyliberala ekonomiska ideologer är marknadskrafternas maximala frihet från all samhällskontroll lösningen på alla problem. Själv vill jag kalla mig en social liberal, som ser marknadsekonomin som den bästa av drängar, men den kan vara en dålig husbonde. Jag tror på individernas frihet, men den friheten får inte gå ut över andra människors lika fri- och rättigheter. Frihet utan socialt ansvar är ingen genuin frihet för alla.

Likalön för lika arbete har jag behandlat under Jämställdhet.

Livsåskådningen har sin givna betydelse också för en politiker. Som prästson har jag min kristna barnatro i behåll, och då uttryckligen i Nya Testamentets kärleksfokuserade tolkning, inte Gamla Testamentets. Kärlek till medmänniskan innebär respekt och tolerans, också för andra livsåskådningar och religioner.

Lojalitet bör en politiker i första hand visa med sina väljare, och först i andra hand med sitt parti, men sällan uppstår det någon motstridighet här. Väljaren har ju valt personen, men också partiet.

Luften vi andas måste vi värna om. Luftföroreningar är dels ett globalt problem, eftersom luften inte hindras av nationella gränser, men också ett lokalt problem, inte minst i kinesiska storstäder men också i andra metropolområden. Vi har en god luftkvalitet i Finland, och våra skogar sörjer för att den har en chans att förbli det. Men lokalt kan också vi ha problem som t.ex. på vårarna blir besvärliga för astmatiker och allergiker. Vi måste bli bättre och snabbare på att tvätta bort sand och annat damm på vägar och gator.

Lågkonjunktur behandlade jag under Konjunkturer.

Lån kan vara bra att ha, och de allra flesta behöver sådana, för att kunna skaffa bostad, bil eller andra dyrare förnödenheter. Eller för att kunna starta ett eget företag eller expandera. Vi kan tack vare euron glädja oss över en låg räntenivå, men den varar knappast för evigt. På samma sätt som privata hushåll måste anpassa sin lånebörda enligt bärkraft måste också ett land göra det. De allra flesta stater är starkt lånetyngda, och en stat har större möjlighet än enskilda och företag att ”skuffa lån framför sig”, men det finns en gräns som också Finland har närmat sig. Den gränsen heter framför allt räntekostnaderna. Det vi betalar i räntor går ju till spillo och kan inte användas till vettigare ändamål. Därför måste statsfinanserna så småningom fås i balans.

Läkemedel behöver vi alla och vi kan glädja oss över en inhemsk läkemedelsindustri som också forskar i nya läkemedel och har lyckats introducera sådana på marknaden. E-recepten vinner hela tiden terräng, och eftersom den som vill kan få en utprintad version bör det inte finnas nackdelar med den väl motiverade rationaliseringen. Det individuella självkostnadstaket på drygt 600 euro per år fungerar också automatiskt, och räddar många från helt orimliga medicinkostnader. Jag anser det vara en fördel att också självvårdsmediciner säljs på apotek som både övervakar och ger råd, och vi bör nog gå försiktigt fram med att börja sälja t.ex. värkmediciner i andra affärer. I Sverige dras nu mediciner som innehåller paracetamol bort från detaljhandeln, sedan leverskadorna har ökat.

Lärarutbildning på svenska måste vi få på permanent basis också i Helsingfors. I och för sig bör man i Svenskfinland kunna högskoleutbilda sig i Helsingfors, Åbo eller Vasa – det är ju faktiskt lika långt från Helsingfors till Vasa som från Vasa till Helsingfors – men i praktiken har det tyvärr visat sig att lärarutbildningen i Vasa inte kan tillfredsställa behovet av lärare i södra Finland, och särskilt huvudstadsregionen. Vem som arangerar utbildningen i Helsingfors är sekundärt, men visst är idealet att kunna utnyttja både HU:s och ÅA:S kunnande och resurser.

Läroavtal är ett gott alternativ till yrkesutbildning i en skola. Särskilt pojkar orkar ofta inte sitta på skolbänken, men kan lära sig ett yrke som lärlingar på arbetsplatser. Ett faktum är att de länder i Europa som har de mest utvecklade lärlingssystemen, såsom Danmark, Sverige och Tyskland, också har den lägsta ungdomsarbetslösheten.

Lönerna kan tyvärr inte stiga snabbt under de närmaste åren, om vi inte ska tappa ännu mer av vår konkurrensförmåga. Dessbättre är lönerna redan nu rätt hyggliga i konkurrenskänsliga exportbranscher som papper, metall och elektronik, så de bör kunna vänta på ytterligare förbättringar. Däremot är lönerna överlag för låga i kvinnodominerade branscher inom den offentliga sektorn, särskilt vården och utbildningen. Det utrymme som i vår folkhushållning finns för löneförhöjningar borde reserveras får dessa branscher. Det är givetvis en angelägenhet för arbetsmarknaden, men stat och kommuner är ju starkt företrädda på arbetsgivarsidan, så politikerna kan inte avsvära sig allt ansvar.