Land ska med lag byggas, har det hetat i Norden alltsedan Upplandslagen 1296. Detta axiom har nu ifrågasatts av inrikesminister Päivi Räsänen (KD) i ett omstritt tal där hon hävdade att en kristen kan vara tvungen att följa Guds vilja framför världslig lag.

Uttalandet väckte berättigade ramaskrin: hur kan en sittande minister uppmana till att inte följa lagen? Talman Heinäluoma hade en poäng i att lagstiftare borde vara de sista att ifrågasätta laglydnad.

Räsänen har också försvarats, inte bara av parti- och trosfränder, utan också på ett principiellt plan av andra. Även med risk för att kunna beskyllas för att ta Räsänen i försvar vill jag lite problematisera relationen mellan lag och moral.

 

Moral, skriver jag, inte Bibeln eller Guds ord. Bibeln är ytterst problematisk som lagbok, såsom en insändarskribent i söndagens Hbl påpekade. Den innehåller rentav motstridigheter, särskilt om man jämför Gamla och Nya Testamentet. Som entydigt juridiskt rättesnöre i ett modernt demokratiskt samhälle är den lika oduglig som Koranen, som muslimska fundamentalister vill tillämpa i sina idealsamhällen.

Däremot kan man filosofera kring om man alltid måste följa en lag som strider mot ens moral/etik/samvete/övertygelse – välj det ord som passar just dig bäst! Och då talar vi inte om fortkörning eller skattesmitning, utan om sådant där en övertygelse faktiskt kan stå i strid med lagen.

Räsänens exempel med de tyskar som för sin tros och sitt samvetes skull trotsade nazistregimens lagar och påbud var bestickande. I söndagens Hbl spädde tre debattörer från det svenska Claphaminstitutet – som verkar för ”den kristna trons tillämpning på kultur-, tros- och samhällsförhållanden” – på med exemplet Martin Luther King. De kunde ha nämnt även Mahatma Gandhi, men han var ju inte kristen.

Den gemensamma nämnaren är civil olydnad. Sådan har i alla tider ansetts berättigad då den riktas mot uppenbart illegitim maktutövning, i strid med grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Civil används här i betydelsen medborgerlig, men då civil olydnad också förutsätts vara fri från våld, är det inte helt fel att associera också till begreppets andra dimension.

 

Frågan är ”bara” vem som ska definiera när kriterierna för berättigad civil olydnad uppfylls. Inte Räsänen åtminstone. De grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheterna har definierats av FN respektive Europarådet, men är underkastade tolkning.

I vårt land definierar grundlagen dessa rättigheter – och övrig lagstiftning har av dess uttolkare, riksdagens grundlagsutskott, per definition konstaterats stå i samklang med den. Därmed borde cirkeln i princip vara sluten: även moralen är förankrad i lag. Men så enkelt är det förstås inte alltid, och här är sensmoralen: verkligheten är komplicerad, inte så svartvit som både Räsänens påhejare och belackare lätt vill göra gällande.

Men sjukvårdspersonal som vägrar utföra lagliga aborter har måhända valt fel yrke?

(Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 23.7.2013)