Jag var med på ett litet hörn då SFP senast hamnade i opposition, den gången helt frivilligt. Året var 1978 och jag var t.f. informationssekreterare för partiet. Förhandlingarna om den rutinmässiga ombildningen av Kalevi Sorsas andra regering efter presidentvalet fördes i statsministerns tjänstebostad Bjälbo. Jag stod på glasverandan mellan tamburen och trappan, där journalisterna stod.
Mot kvällen kom Sorsa ut i tamburen med SFP-förhandlarna och genom den öppna dörren hörde jag honom säga ”Syödään nyt kuitenkin viimeinen ehtoollinen yhdessä” (låt oss nu ändå äta en sista nattvard tillsammans). Budskapet var lättolkat, och då den sittande SFP-ministern Kristian Gestrin p.g.a. tjänsteuppdrag anlände försenad föll det på min lott att informera honom om vad jag just hade hört.
Gestrin blev blixtförbannad över att ha missat uppgörelsen, och jag vill minnas att han ansåg att han hade kunnat medverka till att undvika sammanbrottet. Orsaken till att SFP utträdde ur regeringen var att denna på vänsterinitiativ planerade en grundlagsreform – som dock sedan, ironiskt nog, aldrig blev av…
Kontrasterna till SFP:s nyförvärvade oppositionsställning 37 år senare är flera. Då var det alltså SFP som ville lämna regeringen. Nu fick SFP inte ens vara med i förhandlingarna. Då visste partiet att det skulle få en ny chans då en ny regering skulle bildas redan efter följande riksdagsval, bara drygt ett år senare. Nu riskerar oppositionstiden att bli (minst) fyra år lång. Det kan i och för sig göra partiet gott, men det kan göra landet mycket illa.
Men framför allt: 1978 gick sfp i opposition mot en klassisk folkfrontsregering som stod i beråd att orientera sig ytterligare ett steg vänsterut. Nu ställdes SFP i opposition mot vår genom tiderna kanske konservativaste regering.
Mot den regeringen är det mycket lätt att i opposition profilera sig liberalt, börjande med klassiska liberala honnörsfrågor som respekten för olika slags minoriteter (inte bara den finlandssvenska), flykting- och invandringspolitik, biståndspolitik, tolerans, jämställdhet etc.
Svårare blir det för SFP att trovärdigt profilera sig också socialt mot en regering som så uppenbart inte tänker ta särskilt stor social hänsyn i sin spar- och nedskärningspolitik. Dels är det svårt att vara social då pengarna tryter. Och dels har ju SFP-ledningen redan deklarerat att partiet i den ekonomiska politiken nog delar många av regeringen Sipilä-Soini-Stubbs linjedragningar.
Det var lite förhastat, då man inte ens vet om det blir något s.k. samhällsfördrag med arbetsmarknadsparterna (den fortsatta centrala löneuppgörelsen inger dock hopp) och därmed en aningen mjukare ekonomisk politik, eller en järnhård, närmast nyliberalistisk åtstramnings- och nedskärningspolitik. En sådan kan och bör SFP på inga villkor stöda.
(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 17.6.2015)