Lite försvar av K & S

Riksdagen behandlar som bäst en ändring av konkurrenslagen som syftar till att komma åt våra två ledande dagligvarukedjors dominerande marknadsställning. De två är som känt K- och S-grupperna, alltså dels de köpmän som hör till Keskos läger och dels de andelslag som tillhör S-gruppen.

Jag har lite synpunkter på ärendet, men först i ärlighetens namn en varning: egentligen är jag jävig, eftersom jag sitter i S-gruppens andelslag i huvudstadsregionen HOK-Elantos fullmäktige. Och så en anmärkning: synpunkterna är högst personliga, och återspeglar inte min arbetsgivares, Svenska riksdagsgruppens ståndpunkt.

 

Motivet bakom en skärpning av konkurrensreglerna är gott: att komma åt våra höga livsmedelspriser. Det antas allmänt att en förklaring till dem är bristande konkurrens i dagligvaruhandeln. Men:

Eftersom jag för S-gruppens del är jävig, börjar jag med mina synpunkter på K-gruppen. Den är inget enhetligt storbolag, förutom för centralorganisationen Keskos del. Tvärtom består den ju av enskilda, privata köpmän, som faktiskt konkurrerar också sinsemellan.

Visst har gruppen närmast regionala gemensamma kampanjer och erbjudanden som Kesko koordinerar, men i övrigt är det fritt fram för de enskilda affärerna att konkurrera med priser och service. Det finns ju också K-affärer av olika slag, allt från lite dyrare närbutiker till billigare supermarketar.

Är det inte orättvist att klumpa ihop alla enskilda, privata K-köpmän och räkna deras sammanlagda marknadsandel?

 

Trots mitt jäv dristar jag mig också till att försvara S-gruppens starka ställning. Här handlar det ju om andelslag, som ursprungligen har grundats av konsumenter i syfte att trygga deras intressen, och den bakgrunden högaktar jag.

I huvudstadsregionen fanns länge två konkurrerande andelslag: ”vänsterns” Elanto och det ”mer borgerliga” HOK. Då de för några år sedan slog ihop sina påsar blev det gemensamma andelslaget onekligen stort, men det förblev ett andelslag.

Andelslaget delar ut en stor del av sin vinst till sina ägare/kunder i form av bonusåterbäring. Man behöver inte längre samla sina Elantokvitton som mina mor- och farföräldrar gjorde i Kottby där det andelslaget dominerade, utan det hela sköts elektroniskt. Resten av vinsten går inte heller i några storägares fickor, utan återinvesteras i den egna rörelsen.

Ska andelslagsidén bestraffas för att den blivit så framgångsrik?

 

Med dessa synpunkter, eller kunde man kalla dem ”förmildrande omständigheter”, vill jag ingalunda försvara alla drag i K- och S-gruppernas dominans. Bonuskortens gilitighet  har svällt ut långt utanför K-köpmännens respektive S-andelslagens sfärer och gränserna kunde gärna definieras.

Också respektive centralorganisations, Keskos och SOK:s, roll vid inköp och distribution av varor är i behov av översyn.

Men kasta inte ut barnen, de enskilda köpmännen respektive andelslagen, med badvattnet!

(Först publicerad i Hufvudstadsbladet 18.3.2013)