Makt får aldrig bli ett självändamål i politiken, makt är bara ett medel för att uppnå mål, goda mål. Makt får heller aldrig missbrukas för andra syften är vad det givna demokratiska mandatet gäller.
Malms flygplats vill jag bevara, som en cityflygplats för helikoptrar i olika uppdrag, affärsflyg, hobbyflygning, fallskärmshoppare osv. Men också som ett småföretagsområde, en arbetsplatskoncentration som direkt och indirekt sysselsätter hundratals, och inte minst som det grön- och rekreationsområde flygplatsens skyddszon utgör. Hoppet står till att nästa regering river upp beslutet att dra tillbaka de statliga funktionerna från flygplatsen. Helsingfors behöver mark för bostadsbyggande, men Malms flygplats är som tidigare havsbotten inte ens lämplig för det ändamålet och skulle kräva dyr pålning av byggnaderna. De bostäder som skulle byggas där skulle bli i dyraste laget.
Marginalisering hotar många i vårt samhälle, inte bara unga som hoppar av sin utbildning och inte hittar en arbetsplats. Marginalisering kan också hota den ensamma åldringen vars släktingar inte bryr sig om henne eller honom, som kanske inte heller har så många vänner kvar i livet, och inte har råd att röra sig ute i samhället. För att inte tala om invandraren som inte lär sig något inhemskt språk och inte lyckas få ett jobb. Samhället och vi medmänniskor måste ta hand om alla.
Marknadskrafter styr och ställer. De är inte anonyma ansiktslösa naturkrafter, utan människor som fattar beslut om att köpa och sälja råvaror, energi, produkter, tjänster, aktier, obligationer och andra värdepapper. De har, i och för sig helt legitimt, sina egna, sina företags eller sina kunders finansiella intressen för ögonen – inte samhällets eller t.ex. arbetstagarnas intressen i de företag vars intressen de driver. De har dock ett erfaret öga för marknadens funktion, börjande med balansen mellan utbud och efterfrågan. De är därför goda drängar i en fungerande marknadsekonomis tjänst. Men de är dåliga husbönder om de utan insyn, kontroll och reglering får rumstera fritt.
Massmedierna i Finland, bortsett från den statliga rundradion Yle, är i privata händer, och så bör det vara. Samtidigt är Yle guld värt inte minst som den enda realistiska tillhandahållaren av radio och tv på svenska. Gränsen för Yles övriga verksamhet kan diskuteras, men visst vill vi som skattebetalare få maximal utdelning på vår Yleskatt. Lite oroande med tanke på Yles oberoende av de politiska beslutsfattarna är att skatten kan frysas eller rentav sänkas trots att avsikten var att ge bolaget en stabil ekonomisk grund. Om vad samhället bör göra för att trygga pressmångfalden skrev jag under D som i Dagstidningar.
Maten är halva födan, brukade min lika kära som kloka mommo skoja. Vår mat ska vara ren, GMO-fri om konsumenten så vill, och redan med tanke på försörjningsberedskapen i krissituationer helst producerad i hemlandet. Se Lantbruksstöd under L!
Medborgarna bör erbjudas demokratiska påverkningsmöjligheter också mellan valen. Stads- och kommundelsföreningar, medborgarinitiativ och fria medborgarorganisationer av de mest skilda slag kan erbjuda lämpliga kanaler. Utan aktiva medborgare haltar demokratin betänkligt.
Medborgarlön är ett lite misslyckat begrepp, eftersom man lyfter lön för arbete, inte för att man är medborgare. Men termen är inte det primära, utan det är tanken bakom som är tilltalande: att sammanföra alla stödformer till en garanterad bastrygghet, som jag skrev om under B.
Medborgarsamhälle är ett modebegrepp, men inte mindre angeläget för det. Ett samhälle består inte bara av institutioner och myndigheter, utan också av medborgare och deras frivilliga sammanslutningar av olika slag. Ett demokratiskt samhälle fungerar inte utan den underbyggnad medborgarorganisationerna utgör.
Mervärdesskatten är problematisk. Å ena sidan känns det bättre att beskatta konsumtion än arbete. Å andra sidan är momsen ju en plattskatt som drabbar dem som har lägre inkomster hårdare, eftersom de tvingas använda en större andel av sina inkomster till konsumtion av basförnödenheter och alltså inte har samma val mellan att betala skatten och att avstå från att konsumera. Därför måste momssatsen vara en balansgång mellan olika hänsyn.
Metropol är Helsingfors inte, i europeiskt för att inte tala om globalt perspektiv. Men visst är Helsingforsregionen Finlands enda storstadsområde. Jag vill inte ha en kommunfusion till en ohanterlig miljonstad, där avståndet mellan medborgare och beslutsfattare blir alltför långt. Jag hade hellre sett en metropolförvaltning, men den verkar ha strandat. Låt oss bygga vidare på det samarbete vi har: HRT för trafiken, HRM för vatten och avlopp och HNS för sjukvården och i framtiden kanske även hälso- och socialvården. Det vi saknar är ett gemensamt organ för samhälls- och markplanering, med bostadspolitisk tonvikt.
Migration har världen upplevt sedan tidernas begynnelse. Stora folkmassor och enskilda människor har alltid flyttat mellan länder och världsdelar – ja, mänskligheten har ju på bara några århundraden befolkat hela nya kontinenter där det inte fanns många människor före det. Finländare har i hundratusental migrerat både över världshaven till Nordamerika och Australien och över Bottniska viken till Sverige. Det är bara naturligt att det också finns människor som vill migrera till vårt land. Låt oss ta emot dem med lika öppna händer som vi har blivit mottagna med, och låt dem bevara sin identitet och sin kultur, såsom vi har gjort i länder dit vi flyttat. Finland behöver fler händer och hjärnor!
Miljön måste vi värna om så att också våra barnbarn och deras barnbarn ska få andas ren luft, dricka och simma i rent vatten, äta ren mat, njuta av naturen som den är, inte sådan vi formar den, inklusive de växter och djur som vi får uppleva. Jag har skrivit om miljöpolitik på flera ställen här i bloggen, se t.ex. under Ekologi!
Minoriteter bör alltid bemötas med generositet, eller med president Urho Kekkonens lika klassiska som kloka ord: man bör inte mäta med det minsta måttet. Varenda människa tillhör någon minoritet, den må sedan relatera till språk, etnicitet, hälsa, ålder, sexuell läggning eller vad som helst. Juridiskt är ju finlandssvenskarna inte någon minoritet, utan den ena av våra två nationaliteter. Ändå befinner vi oss naturligtvis i en faktisk minoritetsposition och har minst lika mycket att lära av språkminoriteter i andra länder som de av oss. Den faktiska minoritetsställningen gör också att vi har förståelse för andra minoriteters behov i vårt land. Förutseende samer har redan i SFP funnit ett parti som driver också deras sak, liksom många invandrare, och jag hoppas att allt fler invandrare följer i deras spår.
Mitten på den politiska skalan är där jag står. Vänster har jag aldrig varit, höger förbjuder mitt sociala samvete mig att bli, så jag är och förblir en socialt sinnad liberal, i en SFP-anda som kan spåras tillbaka till partiets grundare Axel Lille.
Monopol är nästan aldrig till välsignelse. De enda monopolen som kan försvaras är Alkos åtminstone för starkspritens del och de statliga spelbolagens, som försöker reglera spelberoendet och vilkas vinst går till mycket välgörande ändamål som konst, kultur och idrott. VR:s järnvägsmonopol kommer att brytas inom några år då närtrafiken i Helsingforsregionen konkurrensutsätts. Värre är dock det faktiska, globala monopol eller närmare bestämt marknadsdominerande ställning som bolag som Microsoft har uppnått. EU har försökt ta upp kampen, men hittills med begränsad framgång. Kapitalismen har en inbyggd tendens att leda till oligopol och monopol om den inte hålls under kontroll. Men socialistiska monopol är naturligtvis inte ett dyft bättre.
Motion för alla bör vara det primära syftet med all den idrottsverksamhet samhället understöder. Elitidrotten behövs dock för att tillhandahålla rollmodeller.
Motorvägar har vi redan från Helsingfors ända till Åbo och Tammerfors, förbi Lahtis och längs största delen av vägen mot ryska gränsen, plus vid infarter till andra större städer. Bortsett från en komplettering av motorvägen rakt österut behöver vi inte nya inom en snar framtid. I stället måste vi koncentrera de begränsade resurserna på att hålla vårt vägnät i skick. Med nuvarande väganslag förfaller det tyvärr. Och alltid prioritera miljövänligare järnväg då det bara är möjligt.
Multikulturellt har Finland egentligen, trots den motsatta myten, alltid varit: finskt och svenskt med en rysk krydda, samiskt och åländskt, nyländskt, österbottniskt, savolaxiskt, tavastländskt och karelskt, lutheranskt och ortodoxt, lite judiskt och en gnutta muslimskt genom tataterna … Och här finns nog utrymme för fler kulturer än så. Ta seden dit man kommer, hävde Jutta Urpilainen ur sig för ett par år sedan med adress till invandrarna. Ursäkta, men vilken av alla finländska seder i så fall?
Murar ska raseras, inte resas. Jag råkade nästan vara vittne till Berlinmurens fall, då jag reste runt i Tyskland i en månad hösten 1989, och upproret i öst var i full gång. Två veckor efter min hemkomst föll muren sedan, bokstavligen. Jag har ett par gånger i Nicosia besökt Gröna linjen som delar Cypern mellan den grekiska delen och den turkiskockuperade. Murarna mellan de båda koreanska staterna och mellan Israel och de palestinska områdena har jag inte sett med egna ögon, men begråter dem ändå. Murar är monument över misslyckanden. De osynliga murarna mellan länder, folkgrupper och individer kan vara lika förödande. Riv dem!
Mångfald är alltid en rikedom, det må sedan gälla mångfald bland massmedierna, kulturell, språklig och etnisk mångfald – eller mångfald inom ett politiskt brett parti som SFP!
Månsson kallar många mig, och en del drar till med bara Måns. Mitt tillnamn är ovanligare än förnamnet, och ”fastnar” tydligen lättare i folks medvetande. Ovanligare i Finland, alltså, men desto vanligare i södra Sverige. Och, mycket riktigt: min farfar emigrerade som liten pojke med sin mor från Norrköping via Åbo till Helsingfors. Så jag är lite invandrare!
– Nu blir det en liten paus i valtesbloggandet. Onsdag 4.3 sätter jag in en I dag-kolumn i HBL här, och sedan är jag fyra dagar med min försvarskurs på studiebesök i Paris. Återkommer med N nästa måndag.