Vi lever i spännande tider. I Helsingfors gör vi det i och för sig mest hela tiden, eftersom så mycket alltid är på gång i vår stad.

Det akuta spänningsmomentet är ändå Helsingfors förvaltningsdomstols utslag om besvären mot den nya generalplanen. Kort sagt lade domstolen, som sig bör med juridiska argument, tummen ned för fyra av de sju planerade s.k. stadsbulevarderna, för byggande i Centralparken och för byggande på Vårdö, Melkö, Östra Villinge och Ramsöstranden.

Om de här besluten förblir i kraft, efter att staden sannolikt överklagar dem hos Högsta förvaltningsdomstolen, kan många dra en suck av lättnad. SFP-gruppen hörde till dem som försvarade att Centralparken förblir orörd, och vi har motsatt oss att Vårdö med omnejd bebyggs.

Vad stadsbulevarderna beträffar, har vi varit särskilt kritiska mot dem som planeras längs Tavastehusleden (det är ju just den som skulle inkräkta på Centralparken) och Västerleden, som skulle innebära en orimlig utbyggnad av Drumsö, inklusive fyllnadsmark norr om Västerleden.

Nu får inte bara dessa två utan också Åbo- och Lahtislederna nej av domstolen. Av de sju återstår alltså tre som kunde byggas: Vichtisvägen, som planerats bli ett pilotprojekt, Tusbyleden och Österleden.

Den stora frågan är vad som sker med hela generalplanen om besluten inte ändras i HFD. För såsom en av den på bulevardidén baserade generalplanens främsta tillskyndare, Osmo Soininvaara (grön), skrev redan 2013: ”Hela visionen står och faller med om det är möjligt att för byggande ta i bruk den markareal som motorvägarna far iväg med”.

För oss är det tveeggat att också Åbo- och Lahtislederna fick back. Själva grundidén med dessa bulevarder är omstridd: i den ena vågskålen finns behovet av tomtmark för bostadsbyggande, i den andra bl.a. behovet att trygga stadens tillgänglighet för pendlare från grannkommunerna, säkra varutransporterna och därmed företagens verksamhetsförutsättningar.

Orsaken till att vi inte sagt blankt nej till alla stadsbulevarder är ändå att vi helst skulle skydda vissa andra områden mot massivt bostadsbyggande, framför allt Domarby gårds områden och Malms flygplats.

Besvären mot de planerna förkastades tyvärr av Helsingfors förvaltningsdomstol, och det var en besvikelse för oss. Samma natur- och miljöhänsyn, förankrad i den lagstiftning som åberopades, som nu räddade Centralparken och Vårdö, kunde lika väl ha tillämpats också på Domarby och Malm. Varför så inte skedde förblir ett frågetecken.

Medan staden sannolikt överklagar besluten om bulevarderna och Vårdö med omgivning (men kanske ändå inte det om Centralparken?), kommer försvararna av Domarby och Malm att överklaga de besluten s.a.s. i den andra riktningen. Vi får troligen vänta minst ett år på besked från HFD.

I hela generalplansprocessen försökte en del av våra politiska motståndare stämpla SFP som nej-sägare. Vi medger gärna att vi mer än de (s.k.) gröna vill slå vakt om naturen och om gamla kulturmiljöer i Helsingfors, och det är vi enbart stolta över.

Men vi är nog också ja-sägare. Vi säger ja till kompletteringsbyggande, med hänsyn till miljön och stadsdelens karaktär, och till att bygga i det Östersundom som redan 2009 tvångsinkorporerades med det uttryckliga syftet att bygga nya bostadsområden där. På snart tio år har inte mycket annat hänt än att staden köpt upp all mark den kommit över och satt igång planeringen av vad som ska göras med den.

En särskild generalplan håller på att beredas, i samråd med Vanda och Sibbo, eftersom området sträcker sig över kommungränserna. Planeringen är redan inne på en tredje metrosträckning, sedan de två första visade sig oförenliga med de miljöhänsyn som bör tas.

Nu bör Östersundomplanerna påskyndas! För egen del säger jag heller inte nej till att bygga på Viks åkrar, för odlad jordbruksmark behöver vi trots allt inte i större skala inom huvudstadens hank och stör.

(Först publicerat som stadsfullmäktigegruppens nyhetsbrev till SFP:s medlemmar i Helsingfors 14.2.2018)