Talesätt ger ofta goda råd i livet. Ta bara de här med ”Måtta med allt” och ”Lagom är bäst”. Ja, vi talar ju också om ”Den gyllene medelvägen”. Alla de här uttrycken, som ju har ett gemensamt budskap, är det bra att minnas också då vi firar jul.

De flesta har väl redan börjat tillämpa dem för julmatens del. Knappast är det många som börjar julmiddagen med fiskbord, uppskärningar, öl och snaps och fortsätter med lutfisk, för att sedan äta skinka eller till äventyrs kalkon med fyra-fem lådor och vin därtill, och avsluta med risgrynsgröt.

I vår familj gäller sill och gravlax med potatis, och sedan skinka med lådor. Gröten med socker, mandel och kanel äter man på morgonen, julmiddagens efterrätt ersätts med lite julchoklad, och lutfisken kan man äta en helt annan dag – till exempel just på Annandag. Måtta med allt.

Men hur är det med julklapparna då, är vi här lika måttfulla? Somliga tar helt avstånd från det ”kommersiella” julfirandet, men det är väl att gå till överdrift. Särskilt för barnen är nog gåvorna viktiga, och ju äldre man blir, desto mer upplever man ju tvärtom givandets glädje. Vem vill inte glädja barn, barnbarn, andra släktingar eller en god vän?

Och så kan man ju ge nyttiga gåvor i stället för onödiga, alltså sådant som mottagaren ändå behöver. Kläder, ”delikatesskorgar” med sådant folk faktiskt vill äta, för att inte tala om immateriella gåvor. En resa, en tidningsprenumeration, ett presentkort till massage, ansiktsvård eller fotvård – eller varför inte ett löfte om att själv ge massage eller vård av någon lämplig kroppsdel. Det kostar bara lite tid.

Och så finns ju de ”alternativa”, humanitära gåvorna: att i mottagarens namn göra en donation till ett välgörande ändamål som Unicef eller Röda korset, att plantera ett träd i ett uland eller motsvarande.

Paketen – eller kuverten – hör nog julen till. Bara de inte blir för många, för dyra, och framför allt inte innehåller något onödigt. Lagom är bäst.

Och julprydnaderna då? De återanvänds ju i allmänhet från år till år, så de är inget slöseri. De bär ofta på fina minnen. Sådana ska vi inte ha med måtta eller lagom av, utan gärna i överflöd.

Men visst är det tillåtet att använda sunt förnuft. Som då det i Folkhälsans Seniorhus, där mamma bor, finns en stor, äkta gran i aulan. Då räcker det bra med en liten plastgran på hennes egen balkong, som inte fäller barr. Den gyllene medelvägen.

Men julens djupare innebörd? Hur passar talesätten om lagom, måtta och gyllene medelväg in på den? I första hand inte alls. Alla de för vilka julen är en av kristenhetens största högtider firar naturligtvis den dimensionen fullt ut, utan måtta. Julen är Jesus födelsefest, och inget annat.

För många andra är julen bara en midvinterhögtid då familjen och släkten samlas. Det kan och ska inte fördömas, för visst har julen också en profan bakgrund. Ta bara julgubbens namn i olika kulturer. I många länder har han förvisso uppkallats efter helgonet S:t Nikolaus (ofta i kortformen Santa Claus), men nordiska namn som Joulupukki, Jultomten, Julenissen, Julemanden, tyskans Weihnachtsmann eller ryskans Ded Morós (fader frost) har en sekulär, ja om man så vill hednisk bakgrund.

För alla dem som inte hittar till våra kyrkor för en julbön, julotta eller annan gudstjänst under julhelgerna har församlingarna ett erbjudande som lockar många: konserterna och allsångsaftnarna med Våra vackraste julsånger – både psalmer och andra.

Genom dem får många, många i vår sekulariserade värld en kontakt med kyrkan och en påminnelse om varför vi firar jul. Åtminstone får de det sådär lagom, med måtta. Medelvägen kan förvisso vara gyllene.

(Först publicerad som kolumn i Kyrkpressens Helsingforsbilaga Hextra 21.12.2016)