Hur tveeggat var inte EU-valets resultat från min synpunkt sett. Å ena sidan gjorde mitt parti ett helt fenomenalt val, å den andra uteblev min egen framgång. Hur hänger det ihop?
SFP har inte nått en röstandel på 6,7 procent i något val sedan 1950-talet – undantaget presidentvalets andra omgång 1994, förstås. I riksdags- och kommunalval har ju partiets röstandel redan i decennier börjat på en fyra. Och nu blev det nästan 15 000 fler röster än i det förra EU-valet 2009.
Förtjänsten är förstås hela partiets, börjande med partiledaren Calle Haglund som gjort väl ifrån sig både som Europaparlamentariker fram till 2012 och som partiordförande och minister sedan dess. Och inte minst var bäst i partiledardebatten i tv inför valet.
Förtjänsten är också alla 20 kandidaters, som har gjort en stark och synlig kampanj. Även om marginalen denna gång var betryggande – nästan 19 000 röster – är det vilseledande att, såsom Hbl i dag säga att SFP hade ”klarat sig utan Åland och Donner”. Lika missvisande vore att enligt samma matematiskt korrekta men ändå haltande logik säga att SFP t.ex. hade klarat sig utan Christina Gestrins drygt 16 000 röster, eller utan de drygt 17 000 partiet fick i Helsingfors.
Dels hade ju partiet inte gått miste om alla röster ens på Åland även om man inte hade haft en åländsk kandidat på listan, och dels är det lätt att säga så med facit på hand medan man ju på förhand inte kunde ha den minsta aning om vilken marginalen skulle bli.
Lite draghjälp fick SFP dagen före valdagen då Jussi Halla-aho gick ut med uppmaningen till väljarna att eliminera SFP ur parlamentet. Det provocerade både svenska och en del finska väljare att tvärtom rösta med SFP.
Förtjänsten är ändå kanske framför allt Nils ”Nicke” Torvalds. Med sitt övertygande arbete i parlamentet och sin flitiga rapportering därifrån förtjänade han mer än väl att bli återvald. Hans skyhöga röstetal på närmare 30 000 röster måste ändå ha kommit som en överraskning för alla, även för honom själv.
Torvalds framgång förklarar säkert också till stor del min uteblivna. Vi uppfattades ju redan inför det förra valet som i vissa åtminstone ytliga avseenden liknande kandidater: lite på den mognare sidan, liberaler i det politiska mittfältet och båda med en lång journalistkarriär bakom oss. Då Nicke senast fick 700 röster fler än jag och därmed fick chansen att sitta två år i parlamentet hade han givetvis en stor trumf nu, inför ett återval. Det är inget märkligt med det.
Det fanns också nu en beställning på en kvinna som MEP efter tre herrar. Senast stödde ju Christina Gestrin mig, nu kandiderade hon själv. Wivan Nygård-Fagerudd var en annan stark kvinnlig kandidat, och naturligtvis Britt Lundberg, som var med redan senast. Kanske jag bara hade fel kön denna gång…?
Ändå var det nog en stor överraskning för mig att mitt röstetal sjönk till bara ganska precis en tredjedel av resultatet i det förra EU-valet. Det finns många vittnen på att jag hade sagt att mitt röstetal mycket väl kan sjunka från senast – men så här lågt?
Naturligtvis har jag försökt rannsaka mig själv och undrat över vad det är för fel på mig nu, jämfört med för fem år sedan.
Jag har förstås blivit fem år äldre, fyllt 61 mot 56 då. Men då en snart 69-åring blir återvald kan det väl inte vara något fel på en högre ålder, så den förklaringen duger inte.
Jag hade knappast heller blivit mindre kvalificerad för uppdraget, snarare borde det vara tvärtom. Jag har ju kvar i bagaget mina erfarenheter av EU-politik både som tidigare ledarskribent på Hbl och som tidigare vice president för den europeiska journalistfederationen – de uppdrag som fick mig att ”tända” på en kandidatur. Av de fem gångna åren har jag i drygt fyra verkat som generalsekreterare för Svenska riksdagsgruppen och i det jobbet bland annat två gånger i veckan berett Stora utskottets EU-ärenden för våra representanter. Jag vet alltså ännu mer om EU än senast.
En förklaring kunde vara att jag inte längre ”synts” dagligen i Hbl, utan bara som kolumnist en gång i månaden – tills de kolumnister som kandiderade i valet försattes i lång valkarantän redan tidigt i vintras. Jobbet på riksdagen var trots allt ett jobb i skymundan – hur många vet vem jag efterträdde och vem som efterträdde mig…?
Jag hade förvisso mycket mindre pengar än senast för kampanjen och hade inte råd med hel- eller halvsidesannonser i tidningarna. Men en lägre budget hade också många andra kandidater, med undantag bara för topptrion. Jag satsade över hälften av kampanjbudgeten på en valtidning, som distribuerades dels med Kyrkpressen, dels med KSF-tidningarna. Det var kanske dumt.
Jag hade inga egna ballonger, karameller, kassar eller annat att ge till väljarna på gator och torg, ja inte ens plojknappar. Jag trodde på det tryckta och talade ordet – tyvärr utan att ha råd med någon trycksak på finska.
Jag har, kanske mer än någon av mina medkandidater, rest runt i de svenska och tvåspråkiga kustregionerna, från Karleby i norr till Kotka i öster – plus Tammerfors och Uleåborg. Först på så många SFP-avdelningars årsmöten i vintras jag bara hann till på kvällstid och under veckoslut, och sedan under fem-sex veckor före valet mer eller mindre på fulltid.
Sju resor till Österbotten resulterade i bara 240 röster i valkretsen – mot 1 200 senast. Kanske jag borde ha låtit bli att resa; jag klarade mig väl i Lappträsk trots att jag aldrig hann dit …
I Helsingfors sjönk mitt röstetal från närmare 4 000 senast till drygt 1 100 nu – bara cirka 100 fler än jag fick i kommunalvalet 2012. I Nyland sjönk röstetalet från cirka 7 000 till drygt 2 600, i Åboland från ett tusental till knappt en fjärdedel av det.
Jag har satsat stort på det som är gratis: sociala medier i form av Facebook, men kanske min målgrupp inte är så aktiv där? Jag satsade också mycket tid på att samla ihop över tusen namn på en rekommendationslista – mot bara hälften så många namn senast. Men kanske det var dåligt använd tid, kanske namnlistor är gammalmodiga?
Min kampanjchef Kenneth Stambej säger att jag är dålig på att delegera, och det medger jag när som helst. Jag har velat hålla alla trådar i egna händer, vilket kan ha varit dumt, det också. Min kampanjgrupp samlades bara ett par gånger före och efter årsskiftet. Det fanns bara inte lediga kvällar…
Lite otur hade jag också. Jörn Donner hade lovat stöda min kandidatur, men vidtalades sedan att själv ställa upp. Säkert tappade jag en del av mitt underlag till honom. Jag hade också av MTV blivit vidtalad att sitta i kanalens stora valdebatt, men då Donner ställde upp bytte de ut mig mot honom. Från partiets synpunkt sett var det säkert bättre så.
Publiciteten i radio och tv i övrigt kan jag inte klaga på, låt vara att alla var på finska: A-studio mot Halla-aho, Yles finska morgon-tv, MTV:s kandidatduell på nätet med puffar i kanalens tv-nyheter och finsk morgon-radio. För Yle Femmans stora svenska valdebatt valde partiet helt korrekt den sittande parlamentarikern, kompletterad av en kvinna från en annan region.
Det har spekulerats kring om Yles gallup spelade in, som utnämnde Gestrin och Torvalds till ledande kandidater. Styrde detta väljarna till att satsa på dem? Donner och jag var de följande i gallupen, men det gavs aldrig spridning. Men gallupen kom först mellan förhandsröstning och valdag, så den kan inte ha varit avgörande.
Lite fula drag förekom i kampanjen, som då en medkandidat av Google hade köpt en hänvisning till sin egen webbsida om man sökte på ledande konkurrenters namn. Eller då det från Torvalds kampanjarbetare i Österbotten spreds ut en varning för Donner: nu måste man koncentrera rösterna till den sittande parlamentarikern så att Donner inte blir vald. Nå, knappast hade de här incidenterna annat än marginell betydelse.
Vad gick alltså snett? Tja, kanske inte så mycket gick snett för mig, utan bara allt rätt för Nicke. Som sagt: han har förtjänat sitt mandat och jag önskar honom all lycka och framgång!