Nationalekonomi hade jag bara som biämne i mina statsvetenskapliga studier, men det var med goda lärare, dåvarande assistenter som sedan dess har gjort imponerande karriärer. Så nog lärde jag mig en hel del, och så har ju livet lärt mer, och de kunskaperna kommer väl till pass om jag nu blir invald i riksdagen. Politiker måste förstå hur marknadsekonomin fungerar, för att kunna använda den som dräng och inte som husbonde.
Nationalism är ett negativt laddat begrepp, även om det ju i tiderna kunde användas nästan synonymt med patriotism, fosterländskhet. Men alltför många nationalister börjande med Hitler och slutande med den franska nationella fronten och dess gelikar runt om i Europa har svärtat ner begreppet. Fosterlandskärlek i all ära, men då den används som ett vapen mot andra nationer, för att inte tala om ett vapen mot nya invånare i det egna landet, ja då måste vi säga ifrån.
Nationalparker är tveeggade svärd. Vem vill inte bevara vissa naturområden i så ursprungligt skick som möjligt? Men om man alltför strikt begränsar rekreation, hänsynsfull skogsvård, fiskares utkomstmöjligheter om sälar och skarvar får härja fritt, viltvård som reglerar stammar som kan vara till fara för människan o.s.v. är det inte fullt så trevligt längre. Sunt förnuft bör vara tillåtet både i valet av områden för nationalparker och i de restriktioner som tillämpas på deras användning.
Nativiteten är en viktig mätare av ett samhälles framtidsperspektiv, för att inte tala om en språkminoritets som finlandsvenskarna. Om nativiteten är så låg som hos oss behövs ett tillskott av utländsk arbetskraft. Nativiteten kan främjas med familjepolitiska medel, börjande med barnbidrag och föräldraledigheter. För finlandssvenskarna är den relativt sett höga nativiteten en fördel, t.ex. i Helsingfors, där svenskan väntas expandera under de närmaste decennierna.
Nato-medlemskap eller inte? Frågan delar finländarna, vilket är bara naturligt, eftersom ett medlemskap skulle medföra både för- och nackdelar. Jag är ingen absolut motståndare till ett medlemskap, men heller ingen övertygad förespråkare. Rysslands politik under Putin håller på att skuffa in oss i Nato, men låt oss inte provoceras att ta steget nu, då det bara skulle tillspetsa ett redan känsligt läge i Nordeuropa. SFP:s valprogram erbjuder det enda rätta receptet: en parlamentarisk utredning av både för- och nackdelar med ett medlemskap. Se också Neutralitetspolitik här nedan!
Natura har blivit något av en svordom dels för landsbygden och lantbrukarna, dels för en del stads- och samhällsplanerare. Det är egentligen synd, eftersom detta EU-program syftar till att bevara natur i så ursprungligt, ja naturligt tillstånd som möjligt, och att skydda utrotningshotade växt- och djurarter. Syftet är alltså gott. Problemen är dock ofta de jag beskrev under naturparker här ovan.
Nedrustningen verkar ha kommit av sig, och framför allt tycks den handla mer om att bara reglera vapenarsenalerna än om att faktiskt rusta ned. Det är förstås förståeligt mot bakgrunden av att vi har om inte återgått till ett kallt krig, så åtminstone hamnat i ett läge som kunde kallas en kall fred. Men mänskligheten får inte ge upp hoppet om verklig nedrustning, allra minst då det gäller kärnvapen. Här kunde och borde de militärt alliansfria länderna i världen ta initiativ och göra en insats!
Neutralitetspolitiken har för Finlands del förpassats till historien, eftersom vi som EU-medlem och Nato-partner inte längre är politiskt eller ens militärt neutrala i samma mening som förr, eller som t.ex. Schweiz nu. Däremot är vi åtminstone tillsvidare militärt alliansfria, och det har även sina fördelar. Visserligen kan också ett Natoland som Norge göra insatser som fredsmedlare och konfliktlösare, men det tycks alltjämt finnas en efterfrågan på militärt allansfria länders insatser i den genren. Det är inte säkert att t.ex. en Martti Ahtisaari eller en Elisabeth Rehn hade varit lika efterfrågade om de hade kommit från ett militärt allierat land.
NGO, Non-governmental organizations, är den engelska förkortningen för medborgarorganisationer, som jag skrev om under Medborgarsamhälle.
Nonchalans upplever vi alltför mycket av i vårt samhälle. Det är just nonchalans det handlar om då inte ens myndigheter alltid ”kommer ihåg” att vi har två nationalspråk i det här landet, och väljer att informera bara på det ena. Men framför allt utsätts många äldre på äldreboenden och kroniker i långvården för just detta, nonchalans, då ingen har tid att sitta ner en liten stund och prata eller att för en liten stund föra ut den äldre i friska luften – eller ens att byta blöjor. Det är skamligt.
Norden är vår närmaste kulturella men också ekonomiska och politiska referensram, börjande med Sverige förstås. EU kan aldrig ersätta den nordiska gemenskap folken i de fem länderna och tre autonoma områdena känner. Vi förenas av våra skandinaviska språk, plus samiskan i norr och numera även av finskan som talas också i Sverige, av vår evangeliska-lutherska religion, av vår gemensamma historia, av vårt gemensamma kulturarv, av våra liknande lagstiftningar, av våra liknande samhällssystem, av vår gemensamma arbetsmarknad… Ja, på det personliga planet också av släktband, särskilt mellan Finland och Sverige. Men det är klart att de samnordiska, statliga institutionerna, Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, hamnat i skuggan för EU-organen. De gör dock alltjämt stor nytta, lite i det fördolda, och vi ska hålla fast vid dem.
Nylands Brigad har gått från klarhet till klarhet: från en ganska grå armébrigad till en del av marinen, med unik specialisering på kustförsvar, och nu med en allt tydligare roll i det internationella försvarssamarbetet och särskilt det försvarssamarbete med Sverige som nu ska intensifieras. Vi behöver inte längre försvara brigaden i Dragsvik som ”bara” det enda svenska truppförbandet, trots att den positionen redan är en tillräcklig orsak att bevara och utveckla verksamheten.
Nytt Nokia? Vilket ”brand” kunde bli vår nästa framgångshistoria i Nokias fotspår? Vi måste hitta nya, trots att Nokia ju finns kvar som en världsledande tillverkare av mobilnätssystem. Vi har också Kone, Kone-Cranes, Wärtsilä o.s.v. och så spelindustrin. Men något helt nytt? Kunde bio- och/eller nanoteknologin bli nästa succé? Grön clean-tech?
Närdemokratin lider i dessa tider av centralisering av viktiga samhällsfunktioner. Då kommunerna blir allt större uppstår ett behov av kommun- och stadsdelsdemokrati – inte nödvändigtvis i form av särskilda kommunala organ, utan kanske lika väl så att frivilliga kommun- eller stadsdelsföreningar av olika slag ges en viss roll i beredningen av beslut.
Näringslivet är samhällets ekonomiska motor. Om näringslivet inte fungerar effektivt och väl, har samhället inte heller en chans. Bara näringslivet skapar mervärde, ger oss exportintäkter och arbetsplatser och därmed resurser att upprätthålla välfärdsservicen.
Näringspolitiken måste därför skapa bästa möjliga förutsättningar för näringslivet att fungera, i hela samhällets tjänst. Vi måste minska byråkratin för att grunda företag och utforma beskattningen så att den uppmuntrar till, och inte hindrar expansion och tillväxt – för att inte tala om generationsväxling i både små och större familjeföretag.
Närservice vill vi gärna ha, både privat och samhällsanordnad. Den är särskilt viktig för barn, för äldre medborgare, för handikappade, för icke-bilburna o.s.v. Det är inte så mycket samhället kan göra för att trygga närservice i den privata sektorn, där lagarna om utbud och efterfrågan råder. Här gäller det för konsumenterna att välja: den som vill ha närservice ska också utnyttja den! Men visst kan samhället också försöka trygga en viss privat närservice, t.ex. butiker i glesbygden. Sådan vill ju också stadsbor ha då vi rör oss ute t.ex. i skärgården. Vad samhällsservicen beträffar är det viktigaste att trygga sådant som mödra- och barnrådgivning, dagvård, åtminstone lägre årsklasser i skolan, bibliotek och bashälsovård så nära hemmen som möjligt.
Nöd är det många som lider i vårt samhälle, för att inte tala om ute i världen. Varje människa i nöd är och förblir vår medmänniska, och vi alla delar på ansvaret för att lindra nöden. Som privatpersoner kan vi göra det i vår närkrets, som samhälle har vi alla medmänniskor på vårt ansvar. Jag försöker leva som jag lär, genom att vara regelbunden Unicef-donator och ha två adoptivbarn i Filippinerna, sedan vårt första i Indien redan för flera år sedan blev myndig. Jag vet att detta är droppar i världsoceanen, men många droppar blir åtminstone ett glas med vatten.