När historien förkortas

Kolumnistkollegan Rurik Ahlberg påtalade 11.10 det ”sällsynt illa valda” mottot för firandet av Finlands hundraåriga självständighet 2017: ”Finland 100 [år] tillsammans”. Han ansåg att det återspeglar den historielöshet som präglar republiken i dag; vart försvann tusen år av historia före 1917, undrade han.

Det är lätt att hålla med. Dessutom är mottot bokstavligt tolkat fel. Tillsammans var vi ju med Sverige i århundraden och med Ryssland i drygt ett sekel. Efter självständighetsförklaringen var vi ju snarare ensamma – ända tills vi 1955 anslöt oss till Nordiska rådet och Förenta Nationerna, 1961 till Efta som associerad medlem och 1986 som full medlem, och 1995 till EU.

Men säkert avses att finländarna i 100 år inbördes varit ”tillsammans”. Var våra förfäder det inte i så fall redan under den svenska och den ryska tiden?

 

Ännu värre var historielösheten faktiskt då Finland för några år sedan firade ”märkesåret” till minne av 1808–09 års krig, som bröt de tusenåriga banden med Sverige och gav oss autonomi i det ryska tsarriket. Då betonades det i det officiella firandet hur händelsen innebar att Finland kunde ”födas som nation”.

Precis som om inte grunden för nationens födelse hade lagts inom det svenska riket, där Finland som den östra rikshalvan hade en stark ställning.

Det fanns de, med dåvarande statssekreteraren Risto Volanen i spetsen, som ville utlysa året 1809 till ett slags år noll i vår historia: det år då ”nationen föddes” och då grunden lades för den självständiga republiken drygt 100 år senare.

 

O, heliga – historielöshet! Som om ”nationen” inte alls hade existerat före 1809! Lade Mikael Agricola kantänka grunden för det finska skriftspråket först i början av 1800-talet? Nej, utan redan på 1500-talet.

Grundades Kungliga Akademien i Åbo kantänka först på 1800-talet, och inte 1640, för att sedan flytta till Helsingfors 1828?

Fick vi kantänka vår lagstiftning först på 1800-talet, och inte så att tsaren accepterade att svensk lag från 1700-talet med rötter i medeltiden alltjämt gällde i Finland?

Fick vi kantänka vår religion först på 1800-talet – den hade väl varit den rysk-ortodoxa i så fall? Eller fick vi den i kristendomens västeuropeiska version, först som katolicism och från 1500-talet som protestantisk?

Grunden för nationen lades nog under seklerna som en del av Sverige. Sedan skapade autonomin under den ryska tiden förutsättningar att vidareutveckla de egna institutionerna i riktning mot det som kännetecknar en självständig stat.

Men utan den grund som lades före 1809 hade Finland aldrig fått autonomi då, utan sugits upp i det ryska riket.

 

Men hur skulle dagens unga kunna veta detta? De läser ju inte längre vår historia före 1809 som obligatorisk i skolan.

En historielös nation, eller en nation med bara 200 år eller rentav bara 100 år bakom sig, är en identitetsfattig nation utan sund självtillit.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 25.10.2014)