Bland EU:s höga principer finns ordmonstret subsidiaritet. Det avser att beslut bör fattas så nära medborgarna som möjligt, på den nivå som i varje enskilt fall är förnuftigast.  Termen, som alltså definierar en kompetensfördelning mellan olika nivåer, har ibland till svenska översatts med närhetsprincipen.

Som vi alla vet, är EU inte särskilt bra på att följa principen. I min förra kolumn nämnde jag ”de tre s-en” som i våra kusttrakter är särskilt impopulära exempel på hur närhetsprincipen bryts: skarven, sälen och snuset.

EU fridlyser skarv och säl utan hänsyn till de skador alltför stora stammar förorsakar vårt fiske och vår skärgård. Vargar och andra rovdjur är andra exempel. De hotar inte byråkrater i Bryssel, men väl husdjur och våra barn på mörka skolvägar.

Och EU tillåter nog att man i Sverige får sälja snus, men inte hos oss. Snus är ju inte hälsosamt, särskilt inte om det är en inkörsport till rökning, men här handlar det om olika behandling av två grannländer.

EU borde få en subsidiaritetsombudsman, som inför varje beslut på unionsnivå skulle granska om det faktiskt bör fattas på den nivån, eller nationellt – ja, rentav lokalt.

 

Men vilka är vi att peka finger åt EU, så länge vi själva inte alltid lever upp till närhetsprincipen i vårt eget beslutsfattande på nationell, regional och kommunal nivå?

Ta bara kommunreformen och särskilt de nu planerade tvångsfusionerna av kommuner kring större städer. Ekonomisk effektivitet i all ära, men hur mycket ska vi offra av demokratin? Varför väger pendlandet mellan bostad och jobb och självförsörjningen med arbetsplatser tyngre än hänsynen till medborgarnas inflytande över närmiljön?

Och dessutom: I ett stor-Åbo skulle svenskan marginaliseras. Och kring Vasa skulle vi förlora flera kommuner med svensk majoritet.

 

I Helsingforsregionen möjliggör den tänkta metropolförvaltningen det omöjliga: att äta kakan och ändå ha den kvar. Vi kan på regional nivå besluta om det som är gränsöverskridande: markplanering, bostadsbyggande, trafik och miljö med bl.a. avfallshantering. Ja, de två sistnämnda har ju redan nu sina regionala organ.

Det som blir kvar för kommunerna, vid behov i samarbete, är ingalunda smulor av kakan utan stora bitar: utbildning, kultur, detaljplanering och service av alla de slag.

Oklart är hur det blir med social- och hälsovården. Somliga vill centralisera även den, trots att befolkningsunderlaget i de flesta kommuner i regionen fyller varje rimligt krav för att de själva ska kunna ta hand om basvården.

I tisdags överlämnades en konsultrapport om hur den svenska vården ändå kunde samordnas i ”metropolen”. Det ligger mycket i att svensk service till vissa delar kunde bli bättre om den är gränsöverskridande.

Men för att det ska fungera bör nyordningen ge ett mervärde: förbättra servicen där den nu är svag, men inte försämra den där den nu är god. Och så måste varje kommuns medverkan i metropolförvaltningen vara frivillig, inte påtvingad.

(Först publicerad som I dag-kolumn i Hbl 24.1.2014)