Helsingfors förvaltning ska som känt förnyas. Stadsdirektören ersätts av en politiskt vald borgmästare och de fyra biträdande stadsdirektörerna av biträdande borgmästare. I praktiken blir skillnaden inte så stor, eftersom stadsdirektörerna redan hittills de facto valts på politiska grunder.

Mer dramatisk är sammanslagningen av trettiotalet olika verk, centraler och motsvarande till bara fyra sektorer, för bildning, för social- och hälsovård (tills landskapet tar över…), för stadsmiljö samt för kultur och fritid. Det innebär också bara fyra supernämnder, låt vara med sektioner och andra underorgan. Men allt som allt lite färre förtroendevalda, vilket är synd.

I samband med reformen dryftades också om Helsingfors skulle behöva valda stadsdelsorgan av något slag. Tanken kan verka vacker, då staden redan har över 600.000 invånare. Men vilka befogenheter i vilka ärenden skulle sådana stadsdelsfullmäktige eller -råd ha, hur skulle de väljas, hur skulle gränserna dras upp och skulle de få budgetmedel till sitt förfogande? Utan pengar vore de ganska maktlösa.

Själv hör jag till dem som anser att det är bättre att ta fasta på de stadsdelsföreningar av olika slag som redan fungerar, plus specialorgan av typen äldrerådet, handikapprådet, invandrarrådet och ungdomarnas Krut, för att inte tala om alla pensionärs- och föräldraföreningar, och stärka deras ställning som rådgivande organ inte minst i beredningsfasen.

Det är klart att stadsdelsföreningarna, såsom de svenska i Åggelby och Kottby-Månsas eller varför inte ungdomsföreningarna i Gammelstaden och Malm, Hem och Skola-föreningarna o.s.v. , inte nödvändigtvis är representativa för hela befolkningen. Men summan av dem är redan mer representativ, och nya föreningar kan ju alltid bildas vid behov.

Och i all samhällsverksamhet gäller ju ändå att det är de aktiva som bestämmer också å de passivas vägnar, det gäller ju också inom partier och i allmänna val.

Varför alltså skapa något nytt, konstlat, då vi redan har naturliga nätverk som har uppstått spontant, under decenniernas gång? Och som har en stark och ”medfödd” känsla för sin näromgivning, sin stadsdel.

(Först publicerad som kolumn i stadsdelstidningen Oulunkyläinen 4.2.2017)