Öar har vi ungefär lika många av som sjöar, närmare 200 000. En stor del är bebodda året om, somliga (som några i Helsingfors…) av tusentals invånare, andra bara med sommarboende. Ett gemensamt intresse för alla öar är att kommunikationerna bör fungera. Distansarbete möjliggör mer än tidigare att man bor även längre ute i skärgården, men då måste det finnas tillgång till åtminstone grundläggande service.

Ödemarker har vi också mera av än kanske något annat EU-land. Vi har ingen brist på orörd natur och skog. Ödemarkerna bör kunna utnyttjas för rekreation och för turism – givetvis under förutsättningen att naturen förblir så orörd som möjligt.

Ödmjukhet krävs av politiker. Man ska inte inbilla sig att man vet allt, och framför allt inte att man alltid vet bäst. Man ska medge sin begränsning och lyssna också till andras argument. Att lyssna till väljarna är alla gånger viktigare än att predika för dem.

Ökenvandring kan hota vilket parti som helst som frivilligt lämnar sig eller lämnas utanför regeringssamarbetet. Jag var faktiskt med på ett litet hörn, som informationssekreterare, då SFP lämnade regeringen Sorsa då den ombildades efter presidentvalet i februari 1978. Då kunde partiet ta risken, eftersom man visste att det skulle bli riksdagsval och en ny regeringsbildning inom ett år och att oppositionstiden förhoppningsvis kunde bli kort. Ända sedan 1983 har regeringarna däremot suttit i hela mandatperioder, och en ökenvandring kunde lätt riskera att bli ännu längre än så. Se Oppositionsoptionen under O!

Ömhet är inget man kan lagstifta om. Men nog är ömheten en bristvara i vårt samhälle: mera ömhet i familjen, ömhet i dagvården, ömhet i äldrevården.

Ömsesidighet är en god princip, t.ex. i relationer mellan länder. Så länge Ryssland inte tillåter finländska fastighetsköp på Karelska näset behöver vi inte heller acceptera ryska fastighetsköp på säkerhetsmässigt känsliga områden. Det var bra att minister Haglund sade ifrån på den punkten.

Öppenhet har jag skrivit om bl.a. under O som i Offentlighetsprincipen. Förutom ärlighet varar också öppenhet längst.

Östersjön är unik och måste räddas för kommande generationer. Vi måste i samarbete mellan alla Östersjöstater få till stånd ett uppdaterat åtgärdsprogram som täcker allt från utsläpp av föroreningar från tätorter, jordbruk och fartyg till beredskap för större oljeläckage. Men Östersjöregionen är också ekonomiskt intressant, med stora omättade marknader i Polen och Ryssland.  Och så har jag redan länge haft en lika galen som spännande idé: vi borde hitta ett rederi som kunde inrätta en ”hurtigrutt” längs Östersjöns stränder med tolv ”hållplatser”: Helsingfors – S:t Petersburg – Tallinn – Riga – Klaipeda – Kaliningrad – Gdansk – Rostock – Malmö/Köpenhamn – Visby – Stockholm – Mariehamn och åter till Helsingfors. Eller åt andra hållet, eller helst båda. Det skulle binda samman folken kring Östersjön bättre än någonsin sedan vikinga- och Hansatiden.  Få skulle väl åka hela varvet runt, men vissa etapper – precis som förebilden längs Norges kust!

Östrelationerna är viktiga för Finland. De sköts numera primärt genom EU, men alltjämt har också de bilaterala relationerna sin betydelse. De kan dock inte avvika från EU:s gemensamma politik, utan bara komplettera den. Jag har skrivit om ämnet bl.a. också under P som i Putins Ryssland.

Överdrifter är vanliga i politisk debatt. En bara alltför vanlig debattmetod är ju att först överdriva motståndarens argument, och sedan polemisera mot denna sin egen överdrift. Det är intellektuellt oärligt.

Överflöd lever vi i – med globala mått mätt. Men det är förstås sårande för hundratusentals finländare att påminna om det, alltså de som inte får del av detta överflöd: de arbetslösa, pensionärer med låga pensioner, ensamförsörjare, låginkomsttagare som inte får lönen att räcka till, barnfamiljer där barnen inte har råd med samma fritidssysselsättningar som sina klasskamrater … Ett välfärdssamhälles kvalitet kan inte mätas i BNP per capita, utan i hur denna BNP fördelas per capita.

Överlevnad handlar det i sista hand om i klimatpolitiken. Se under K!

Övermäktiga verkar utmaningarna vara inför nästa riksdags- och regeringsperiod: statsfinanserna måste så småningom styras mot balans, samtidigt som välfärdssamhället är långt ifrån färdigt byggt. I nyckelställning är ekonomisk tillväxt, som jag har skrivit om under flera rubriker här.

Överskott i statsbudgeten kan vi inte uppnå på många år. Överskott i utrikeshandeln är inte ett lika omöjligt mål.

Övertygelse måste man ha för att framgångsrikt verka i politiken. Jag tror mig ha det.

Övrigt finns det säkert mycket av, som jag här har missat. Hör av er och fråga vad jag anser om allt övrigt!

Helsingfors, den 19 mars 2015

Björn