Rubriken syftar inte bara på antalet regeringspartier och därmed antalet partiledare i regeringen, sedan också de gröna nu på fredagen även formellt lämnar Stubbs lag. Katainens sextett blev en kvintett, Stubbs kvintett blir nu en kvartett.

Rubriken syftar också på att av ursprungligen 19 ministrar bara fyra sitter kvar på sina ursprungliga taburetter: justitieminister Henriksson (SFP), arbetsminister Ihalainen (SDP), inrikesminister Räsänen (KD) och utrikesminister Tuomioja (SDP). Två till, Stubb själv och Risikko, har likaså varit med från början, men har bytt stolar.

Helt borta är alltså snart inte mindre än 13 av ministrarna på gruppfotot i Ständerhuset då regeringen Katainen tillträdde 2011, bland dem dåvarande partiledarna Katainen, Urpilainen, Arhinmäki, Niinistö och Wallin. Formellt har vi en ny regering i och med att statsministern byttes ut, men de facto är regeringen Stubb en förlängning av regeringen Katainen, precis som regeringen Kiviniemi var en förlängning av Vanhanens andra.

 

Har inte turbulensen på taburetterna varit lite väl stor, med tanke på ärendenas kontinuerliga skötsel? Eller är det bara till fördel om ministrar byts ut eller åtminstone byter stol under en fyraårsperiod? Argument kan säkert anföras i bägge riktningarna. I den ena vågskålen ligger behovet av kontinuitet, i den andra fördelen med förnyelse.

De ministerskiften som inte berott på att hela partiet lämnat regeringen har haft olika orsaker, och det är onödigt att längre gå in på dem. Men osedvanligt turbulent har det varit.

 

Av avgjort större signifikans för regeringen Katainen/Stubb är ändå att basen smalnat, i tre etapper: först då två av vänsterförbundets riksdagsledamöter från början vägrade godta regeringssamarbetet och bildade en egen oppositionsgrupp, sedan då vänsterförbundet i våras lämnade regeringen och nu då de gröna gör det.

Att regeringens riksdagsmajoritet krymper till ett minimum har ältats till lust och leda. Det kommer att krävas hård disciplin i regeringsgruppernas led, viktiga omröstningar måste placeras då det inte är ministerrådsmöten i Bryssel, och förr eller senare kommer det att inträffa ”olycksfall i arbetet”, så att något ärende måste behandlas på nytt i utskott eller plenum.

Intressantare är ändå denna fråga, som fått mindre uppmärksamhet: skulle Socialdemokraterna med sina 42 mandat i riksdagen någonsin från början ha gått med i en regering som i övrigt består av Samlingspartiet, SFP och Kristdemokraterna, med sammantaget 60 mandat?

Mitt svar är: aldrig i världen. Nu har de ändå hamnat i just den situationen, och det i ett läge då deras väljarstöd ligger på en rekordlåg nivå. Man avundas inte Antti Rinnes sits.

Men inte heller Alexander Stubbs, då det gäller att hålla ihop regeringen i ett läge då SDP:s enda chans att bryta sin nedåtgående popularitetsspiral verkar vara att profilera sig starkt i förhållande till sina borgerliga regeringspartner.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 24.9.2014)