Också vi äldre är individer

Dra inte alla över en kam, lär oss en levnadsvisdom. Det gäller också oss äldre. Låt oss lite reflektera över hur många olika identiteter vi kan ha.

Med den flexibla pensionsålder vi numera har, är inte ens alla 65-åringar pensionärer. Eftersom alla inte längre lyfter folkpension har också begreppet folkpensionär fallit i bakgrunden. Men de flesta av oss är förstås nog pensionärer.

Med den stigande medelåldern och allt fler hundraåringar still going strong är skillnaden mellan de allra yngsta och allra äldsta seniorerna redan uppe i 40 år, alltså lika stor som åldersskillnaden bland dem som är kvar i arbetslivet! Vi kan alltså vara ganska unga seniorer eller ganska gamla! Eller mitt emellan. Yngre seniorer har äldre seniorer som föräldrar, och äldre har yngre seniorer som barn.

De flesta av oss, men inte alla, är föräldrar, mor- och/eller farföräldrar, ja många kan glädja sig över barnbarnsbarn och rentav barnbarnsbarnbarn. Men inte alla. Då vi i vårt umgänge talar om våra barnbarn är det viktigt att visa hänsyn till dem som i det avseendet inte är lika lyckligt lottade.

En del av oss har själva valt eller av omständigheter tvingats att bo ensamma – men förhoppningsvis inte leva i ensamhet för det. Andra har sin livskamrat kvar i livet och lever ett ganska oförändrat socialt liv, helt oberoende av stigande ålder.

En del av oss bor hemma, i betydelsen i samma hem som före senioråren, andra har valt att bo i ett äldreboende av något slag. Men, såsom jag brukar påminna min 94-åriga mor som sedan några år bor i egen lägenhet i ett seniorhus: du bor nog hemma, för hemmet är där du bor!

Många av oss är fullt friska, andra mindre. Ålderdomen kommer inte ensam, heter det, men alla äldre är faktiskt långt ifrån sjuka. I själva verket är vi statistiskt allt friskare, jämfört med tidigare generationer. Men många behöver också vård, av en anhörig eller på en institution.

Inte befinner vi oss heller i samma ekonomiska situation. Pensionen är ju alltid lägre än lönen var, men alla har faktiskt inte haft en egen lön.  En del av oss har höga pensioner, beräknad på höga löner, andra låga. Det dikterar ganska mycket i livet.

En del av oss är hur rörliga som helst, inte bara fysiskt utan också socialt. Allt fler av oss reser utomlands vid allt högre ålder. Men andra håller sig mest hemma och för sig själva, av fri vilja eller p.g.a. omständigheterna.

För att inte tala om att vi naturligtvis som alla andra har många olika intressen. Många vill läsa, andra lyssnar hellre till musik, ja många sjunger eller spelar ju själva. Många är konstälskare, andra motionerar flitigt. Ja, vi gör ju allt mellan himmel och jord…

Men alla som läser God Tid har väl åtminstone det svenska språket som en gemensam nämnare? De flesta säkert, men en del har en mer tvåspråkig identitet än andra, och många har kanske kommit med i en svensk pensionärsförening som en icke-svenskspråkig partner.

Vi är alltså verkligen långt ifrån lika. Vi är individer, och vill bli bemötta som individer.

Men i medeltal då? Ja i medeltal är vi väl en cirka 75-årig kvinna. Och just precis det är trots allt väldigt få av oss…

Det här betyder självfallet inte att vi inte skulle ha mycket gemensamt också, och ha behov av gemenskap och samvaro till exempel i en pensionärsförening. Men också där vill vi bli bemötta som de olika individer vi är.

Och just för att vi är så olika, kan var och en bidra till gemenskapen på sitt eget sätt. Det tryggar mångfalden i samvaron och verksamheten. Livet vore ju bara alltför slött om vi alla skulle vara likadana!

(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 27.1.2017)