Helsingfors stadsfullmäktige godkände för ett par veckor sedan generalplanen för Östersundom. Sibbo och Vanda hade godkänt den tidigare, och nu ska den gemensamma Östersundom-kommissionen sätta sitt sigill på den. Planen gäller mest Helsingfors område, men sträcker sig också in på Sibbos och Vandas, så därför har den gjorts upp i samråd.

SFP var i tiderna det enda parti som förutom i Sibbo (tillsammans med alla andra) också i Helsingfors och i regeringen röstade mot tvångsinkorporeringen av Östersundom med Helsingfors. Det hade varit bättre att utveckla området i samarbete.

På ett sätt har det nu bekräftats hur rätt SFP hade. Då biljettsystemet i regiontrafiken nästa år övergår till ett nytt zonsystem, som inte följer kommungränser utan bygger på avstånden till Helsingfors centrum, har Östersundom som enda område i staden förpassats till zon C. Den består i övrigt av västra och norra Esbo och norra och östra Vanda.

Det förklaras av att avståndet från Helsingfors centrum till Östersundom är klart längre än till t.ex. Grankulla och Myrbacka. Östersundom blir det enda området i hela regionen från Sjundeå över Kervo till Sibbo där det krävs en dyrare biljett för att ta sig till den egna kommunens centrum!

Det här visar hur galet det var att Helsingfors fick annektera Östersundom. Stadens från början assymmetriska geografi med slagsida mot öster tillspetsas ytterligare. Esbo börjar ju helt nära Helsingfors centrum, medan det redan från tidigare mer än dubbla avståndet till kommungränsen i öster ytterligare förlängdes.

Varför ville Helsingfors ha Östersundom? Ja, i motsats till östra Esbo och södra Vanda var – är – ju Östersundom mycket glest befolkat och erbjöd oexploaterad tomtmark i mängder. Och så var det så mycket lättare för huvudstaden och regeringen att ta mark av landskommunen Sibbo än av landets näst största och tredje största stad …

Helsingfors ville alltså ha tomtmark för att kunna bygga bostäder, ja hela bostadsområden – en hel ny stadsdel. Och vad hände sedan? Av någon anledning tycks det för staden ha kommit som en överraskning att Östersundom har känsliga naturområden, inklusive Natura-områden, som skulle försvåra och fördröja planeringen i tio år.

Generalplanen har genomgått flera faser. Än har den metrolinje som ska utgöra stommen för trafikförbindelserna dragits norröver, än söderöver – för att slutligen landa mitt i. Också placeringen av bostadsområdena har ändrats. Och framför allt har dragkampen om vilken hänsyn som ska tas till naturen och miljön varit lång.

Nu har äntligen en balanserad helhet skapats – därav utropstecknet i rubriken. Men också den formligen bjuder på objekt för besvär. Det kan dröja innan planen vinner laga kraft. Därav frågetecknet i rubriken …

Östersundom är stort och bör kunna erbjuda utrymme för både bostäder, arbetsplatser, rekreation och orörd natur. Staden har förberett sig genom att köpa upp över 60 procent av all mark.

I planen skisseras bostäder för upp till mellan 80 000 och 100 000 invånare – alltså 40–50 procent av den tillväxt på 200 000 invånare staden prognostiserar fram till 2050.

Enkel matematik är att ju fler bostäder som byggs i Östersundom, desto fler gröna områden kan skonas i andra delar av staden. Det gäller allt från kompletteringsbyggande i existerande stadsdelar till stora helheter som de omstridda stadsbulevarderna och Malms flygplatsområde.

Men naturligtvis får byggandet i Östersundom inte gå ut över miljö- och naturvärdena. De gröna korridorerna mellan orörda naturområden måste vara tillräckligt breda. Hänsyn måste tas till hotad flora och fauna.

Till miljövärdena hör kulturmiljöerna. Självklart är att Östersundom gård med dess byggnader bevaras. Lika självklart är att Topelius Björkudden skyddas – inkorporeringen gjorde ju honom postumt till helsingforsare!

Vad metron beträffar, finns det tid för omprövning, då den skulle byggas först på 2030-talet. Risken är uppenbar för problem av den typ Västmetron stött på, och metrons kapacitet på det mest frekventerade avsnittet mellan Östra centrum och Kampen räcker troligen inte till.

Varför inte en lättare och billigare snabbspårväg av den typ som dras till Degerö och i form av Spårjokern? Eller rentav närtåg som kunde fortsätta åtminstone till Borgå, kanske vidare till Lovisa och Kotka?

Sedan bör man hoppas på ett naturnära boende och naturliga byggnadsmaterial: också planerade höghus kunde gärna byggas av trä!

(Först publicerad som debattartikel i HBL 5.11.2018)