Pacifist är jag inte i betydelsen blåögd idealist som tror att man kan svara på våld eller en militär attack genom att vifta med en vit flagga med ett pacifistmärke och tro att angriparen ger upp sina onda avsikter. Men pacifister är väl alla kloka människor i betydelsen att vi ser våld bara som en allra sista utväg, om inga fredliga metoder kan lösa konflikter. Det gäller mellan individer lika väl som mellan stater. Diplomati, förhandlingar och fredsmedling är alltid bättre än att behöva gripa till vapen.
Paketlösningar kan vara något helt positivt i politiken då det gäller att försöka balansera mellan olika intressen och tillfredsställa olika behov – bara de inte förvandlas till ren kohandel…
Palaver talar många finlandssvenskar om då de ska gå på en träff eller ett möte med andra. Det är en fennicism. Så här säger Wictionary om ordet palaver: en mer eller mindre oordnad och animerad diskussion – Det uppstod en ryslig palaver – (i Finland även) ett kortare helt sakligt möte. I politiken gäller det alltså helst att undvika att hamna i en palaver, men möten är bra!
Parförhållanden kan som känt redan registreras också då det handlar om personer av samma kön – och så bör det naturligtvis vara. Samhället bör behandla alla parförhållanden juridiskt och ekonomiskt jämlikt. ”Parskap” vore väl en lämplig översättning av den term ”pariliitto” som president Niinistö efter riksdagsomröstningen om medborgarinitiativet om en s.k. könsneutral äktenskapslag kastade fram för att slippa bråket kring begreppet äktenskap. Jag hade själv redan tidigare lekt med motsvarande tanke att avdramatisera terminologin. Jag återkommer till ärendet under begreppet Äktenskap.
Partierna är inte alltid populära bland medborgarna, men är nog nödvändiga för att demokratin i allmänhet och parlamentarismen i synnerhet ska fungera. Det vore t.ex. omöjligt att bilda regeringar om inte riksdagsledamöterna vore organiserade i grupper, partier. Men partierna bör vara öppna, och fungera demokratiskt och inkluderande!
Partidisciplin är däremot ett tveeggat svärd. Enligt grundlagen är riksdagsledamöter bundna bara av lagar och sitt eget samvete, men i praktiken röstar man nog för det mesta enligt partigränserna. För regeringspartier måste detta anses naturligt, eftersom risken annars är att regeringen skulle falla. Men varför dryftas alltid bara regeringspartiernas partidisciplin, och aldrig oppositionspartiernas? För dem borde det ju inte vara så farligt att ibland låta enskilda riksdagsledamöter rösta för regeringens förslag, om de är vettiga. Om mitt parti – gud förbjude – skulle hamna i opposition skulle jag som riksdagsledamot inte rösta emot alla regeringsförslag bara för att jag sitter i oppositionsleden.
Partistödet försvarar jag. Det är bättre att samhället på lika grunder finansierar partierna än att de helt skulle vara beroende av privata finansiärer som de tre f-en: företag, fonder och fackförbund.
Pensionsåldern måste höjas i takt med att livslängden ökar. I stället för nuvarande 63–68 kunde ”gaffeln” vara 63–70 så att normpensionen uppnås vid 66 års ålder (i stället för 65 som nu) och att man vid lägre pensioneringsålder skulle få en lite mindre pension, och vid högre en stegvis högre. Men det är klart att man måste ta hänsyn till både fysiskt och psykiskt tunga yrken och branscher, som kunde ha andra ”gafflar”, t.ex. 60–65 med normpension vid t.ex. 62. Och självfallet måste det alltjämt finnas plats för individuella pensioneringslösningar, med allt från arbetsoförmögenhetspension till frivilligt pensionssparande som möjliggör en lägre pensionsålder. Och en högre pensionsålder bör kombineras med möjligheter till deltidspension, som en hänsynsfull nedtrappning av arbetstiden.
Pensionärerna får inte betraktas som någon belastning för välfärdssamhället och dess finansiering bara för att de lever allt längre! De har själva förtjänat in och på förhand betalat sina pensioner, och har rätt att lyfta dem utan att bli utpekade som samhällets parasiter. Pensionärerna är tvärtom en tillgång för samhället, och det i många avseenden. De kan och bör få verka i arbetslivet, åtminstone på deltid, så länge de vill och orkar för att där handleda yngre arbetstagare. Deras arbets- och livserfarenhet kan också utnyttjas som volontärer i den offentliga, privata och tredje sektorn. Ta bara skolfarfar och skolmormor som exempel! Och vi ska inte glömma att många pensionärer gör även för samhället ovärderliga insatser som lågt arvoderade anhörigvårdare, då alternativet med institutionsvård vore så mycket dyrare!
Plattskatter har vi ju redan alltför många av: kommunalskatten (bortsett från att de allra lägsta inkomsterna inte beskattas), mervärdesskatten, fastighetsskatten och alla acciser är ju sådana. Men för den statliga inkomstskattens del ska vi inte ens överväga en likadan skattesats för alla, oberoende av inkomstnivå. Estlands väg får inte i det avseendet bli vår.
Poliser behöver vi tillräckligt av, så att de syns också i gatubilden för att skapa trygghet och på våra vägar för att övervaka att reglerna följs. För att inte tala om att polisen behöver tilläggsresurser för att kunna bekämpa cyber- och annan ny, framför allt ekonomisk brottslighet.
Populismen har brett ut sig i Europa. Den kan i och för sig vara rätt ofarlig om den likt Veikko Vennamos version i tiderna i själva verket kanaliserar in missnöje i den demokratiska processen i stället för att det skulle ta sig uttryck i våld på gator och torg. Men samtidigt bär populismen, liksom alla förenklingar av en komplicerad verklighet, inom sig ett frö till avund, hat, missriktad nationalism och rasism som inte är bra för sammanhållningen – ”kohesionen” – i samhället. Timo Soini skrev sin gradu-avhandling om den moderna populismens fader, fransmannen Pierre Poujade (1920–2003). Denne var i tiderna lika ofarlig som Vennamo – men ur hans parti växte sedan familjen Le Pens nationella front fram, och den är inte längre lika ofarlig.
Posti envisas den av samhället upprätthållna Posten nu med att kalla sig, enspråkigt, efter parentesen med ”Itella”. Det är oacceptabelt i vårt tvåspråkiga land. Det duger inte att hänvisa till ett privat bolags namn (Kone) som prejudikat. Ännu viktigare är förstås postens service, som inte får ytterligare försämras. Det är inte ett orimligt krav att posten ska kunna betjäna alla medborgare på regelbunden basis.
Presidenten har inte längre, enligt den nya grundlagen från 2000, samma maktbefogenheter och ställning som förr. Men presidenten har en roll som en ledande opinionsbildare, som en galjonsfigur för nationen, som överbefälhavare för försvarsmakten i fredstid och, tillsammans med regeringen, som ledare för vår utrikespolitik. Jag tror att vi nu har uppnått en rätt god balans mellan den parlamentariska makten och presidenten, och den nuvarande presidenten har använt sin ställning hovsamt och klokt.
Preventivt arbete är alltid bättre och blir också i längden billigare än att ingripa först då problemet redan är ett faktum, sjukdomen brutit ut, brottet har begåtts o.s.v. Det är kortsiktigt att negligera förebyggande åtgärder t.ex. i barnskyddet och mentalvården.
Privatisering av samhällelig service ska vi alltid se upp med. Visst kan och bör stat och kommuner kunna upphandla tjänster från den privata och tredje sektorn, men ansvaret kan aldrig privatiseras.
Produktivitet är en god målsättning även i den offentliga sektorn, men produktivitetsmål får inte såsom nu i Helsingfors användas som ett svepskäl för att skära ner på servicen.
Prognoser är viktiga i all samhällsplanering, men riskerar lätt att bli självuppfyllande om de tillåts styra alltför strikt. Om t.ex. en utflyttningsbygd blint tror på en pessimistisk befolkningsprognos låter man kanske bli at försöka vända utvecklingen. Eller ta finlandssvenskarnas antal som exempel: vi har gäckat de pessimistiska prognoserna i den stora emigrationsvågens kölvatten (från femtiotalet till sjuttiotalet, till Sverige) och upplever nu en tillväxt t.ex. i Helsingfors.
Progressiv betyder ju egentligen bl.a. framstegsvänlig, men har fått sin speciella betydelse i inkomstbeskattningen. Progressiviteten, det att skatteprocenten stiger med stigande inkomst, baserar sig helt riktigt på principen att var och en ska bidra enligt sin förmåga.
Propaganda översköljer medborgarna särskilt inför val. Det gäller alltid att genomskåda den, sovra bort överorden och sedan se vad som blir kvar.
Putins Ryssland har börjat uppträda aggressivt mot sina grannar, och det är ytterst illavarslande. Samtidigt kränks de egna medborgarnas grundläggande rättigheter såsom yttrande- och åsiktsfriheten. Var Gorbatjovs glasnost och perestrojka och friheten under Jeltsins tid bara korta parenteser, lik Kerenskijs regering 1917 mellan tsarväldet och den kommunistiska diktaturen? Men låt oss inte stämpla det stolta ryska folket för sin ledares skull.
Påtryckning utsätts också riksdagsledamöter för då de ska fatta beslut, men det gäller att kunna stå på sig.
Quo vadis, Finland? Vår självständiga republik fyller 100 år om två år. Vart är vi på väg? Vi har mognat från en trevande ung republik som fick en olycklig start då frihetskriget övergick i ett inbördeskrig, över trettiotalets ekonomiska depression med Lapporörelsens framfart, lidandet men också den nationella enigheten under våra krig, den tunga återuppbyggnaden av ett reducerat fosterland, våra decennier i skuggan av en kommunistisk diktatur till stundom hotfull granne, men också vår framgångsrika balansgång under det kalla krigets dagar med målmedvetna närmanden till väst genom medlemskapen i Nordiska rådet, FN, Efta och Europarådet, och fram till dagens position som en entydigt västeuropeisk medlemsstat i Europeiska unionen. Vi bör kunna se med tillförsikt mot nästa sekel som självständig stat. Men vi måste klara alla nya utmaningar, från klimatförändringen, andra miljöhot och de nya säkerhetshoten, över den inre sammanhållningen trots nyfattigdom och behovet av att integrera de invandrade händer och hjärnor vi behöver, till vår ekonomiska konkurrenskraft i ett alltmer integrerat Europa och en allt mer globaliserad värld. Finland är inte färdigt än. Varje generation ska få sätta sin prägel på utvecklingen, på den grund tidigare generationer har lagt.