I dessa dagar av mer eller mindre berättigade strejker kommer jag osökt att tänka på vad vi pensionärer kan göra. Någon arbetsgivare att strejka mot har vi inte, men nu har det ju handlat om så kallade politiska strejker. Kunde också vi pensionärer strejka för att protestera mot beslut i regering och riksdag? Ta nu bara till exempel det brutna indexet…
För ett ögonblick kunde vi spekulera kring hur en politisk pensionärsstrejk kunde se ut och fungera. Vi har alltså inga jobb att sluta gå till, och knappast skulle vi heller kunna vägra ta emot våra pensioner, det skulle vi ju bara själva lida av och pensionsbolagen vinna på.
Men tänk om vi skulle vägra utföra allt det frivilliga arbete vi nu sköter? Om vi till exempel skulle sluta vara barnvakter för våra barnbarn? Nej, det är ju bara dessa barnbarn och deras föräldrar, våra barn, som skulle lida. Samhället och barnens arbetsgivare skulle lida bara på längre sikt.
Tänk om vi skulle sluta upprätthålla diverse frivilligorganisationers verksamhet, såsom Röda korsets väntjänst? Nej, bara de som behöver en vän skulle lida av det… Samhället skulle krascha först med fördröjning.
Snabbare kunde effekten bli om vi slutade fungera som anhörigvårdare, och tvingade samhället att sköta våra anhöriga med hemvård och anstaltsvård i stället. Det kunde få samhället på knä rätt snabbt. Men naturligtvis vill vi inte utsätta våra nära och kära för en sådan strejk.
Tänk om vi skulle sluta gå på medborgar- och arbetarinstitutens kurser? Tja, många av dessa kurser skulle förstås torka in, men kommunerna skulle ju ekonomiskt bara vinna på det. På kort sikt, alltså.
Eller tänk om pensionärer som jag skulle bojkotta de samhälleliga förtroendeuppdrag vi valts till? Nej, tanken är lika absurd som de andra.
Något strejkvapen har vi alltså inte. Och det är säkert lika så bra.
I stället är vi hänvisade till parlamentariska metoder för att bevaka våra intressen – i den mån vi har gemensamma sådana. Vi röstar i allmänna val, och brukar i det avseendet vara flitigare än andra åldersgrupper.
Och så har vi ju våra egna pensionärsorganisationer, som förutom att de erbjuder social samvaro och gemensamma aktiviteter också är en kanal för samhällelig påverkan, ett slags fackförbund om vi så vill. Utan förhandlingsrätt, visserligen.
Organisationerna är en brokig skara. Man måste vara förståsigpåare (själv har jag fuskat, och googlat) för att veta att Eläkeliitto står centern nära, Eläkeläiset-Pensionärerna vänsterförbundet och Eläkkeensaajien Keskusliitto-Pensionstagarnas centralförbund socialdemokraterna, medan det är lättare att gissa att Kansallinen senioriliitto är samlingspartistiskt, Kristillinen Eläkeliitto kristdemokratiskt och Ikivihreät grönt.
Bara vårt Svenska pensionärsförbundet är partipolitiskt helt obundet. SFP gjorde förresten SPF en tjänst då partiet för några år sedan grundade sitt eget seniorförbund, så SPF slapp partipolitisk stämpling.
Uppdelningen enligt partitillhörighet är på gott och ont. På gott eftersom varje parti har sin egen pensionärsorganisation som agerar vakthund inom partiet, men på ont eftersom fältet är så splittrat.
Men sedan har de sex största organisationerna (alla utom de ”evigt gröna” och SFP:s seniorer) lyckligtvis bildat en takorganisation, Eläkeläisliittojen etujärjestö EETU – Pensionärsförbundens intresseorganisation PIO.
Dess uppgift är att driva pensionärernas sak inför regering, riksdag och andra som beslutar om ärenden som berör oss.
Men, handen på hjärtat, hur ofta ser vi förkortningen EETU/PIO i rubriker, på samma sätt som FFC, Akava, STTK (jo, har bara finsk förkortning numera…), EK, MTK/SLC och andra intresseorganisationer?
(Först publicerad i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid 2.11.2018)