Nya Östis chefredaktör undrade om jag kunde skriva en kolumn om midsommarfirandet i Pernå kyrkoby i min barndom. Själv ville jag hellre skriva om det skandalösa beslutet i Lovisa stadsfullmäktige att stänga Pernå kyrkoby skola. Så jag lovade försöka kombinera…
Mina år i Pernå inföll för mellan 65 och 50 år sedan, så minnena har delvis fördunklats – och kanske också förgyllts – av tiden som gått. Men en sak är jag säker på: Pernå kyrkoby och tvillingbyn Torsby var i min barndom en högst levande bygd. Här fanns egentligen nästan allt man behövde.
I kyrkobyn fanns hela tre matbutiker, med inslag av lanthandlar: Andelslaget vid kyrkan, Sarkalas butik och ”Jussis butik” snett mitt emot den. Och förstås hade byn sitt postkontor, som rentav fick ett nytt hus.
I Torsby fanns folkskolan, men också kommunalkansliet med ”Tjänstemannagården”, biblioteket, bok- eller snarare kanske pappershandeln, sparbankens filial, åldringshemmet Hemgården, en sjukavdelning och t.o.m. en ”B-avdelning” för mentalpatienter.
Och då man saknade någon service, gick det ett tiotal dagliga bussturer både till Borgå/Helsingfors och Lovisa.
För midsommarfirandets del kollade jag mina minnen med min mamma Maj och med mina yngre syskon, vars minnen är av nyare datum än mina egna. Festplatsen var Saltholmen, som ju namnet till trots inte längre var någon holme. Visst fanns där väl en midsommarstång, eller åtminstone en ”johannikokko” ute i vattnet?
En sak är ändå helt säker: det var alltid sångarbröderna Uffe och Bosse Andersson från Torsby som uppträdde, trädgårdsmästarsönerna som bodde där Mikael Agricolas hem en gång anses ha legat.
Våra minnen går däremot lite isär då det gäller om det sedan var dans på uf-lokalen Höganås uppe på åsen. Eller blandar vi ihop midsommarfirandet med den årliga brandkårsfesten?
Min lillasysters minne nummer ett var ändå att vi (hon) till midsommar skulle ha vår Våtskärsbyggda båt i sjön. Med den rörde vi oss sedan resten av sommaren i Pernåviken – mest i dess innersta delar, förvisso.
Nu är butikerna, posten och bankkontoret borta, liksom förstås kommunalkansliet. Bussturerna är minimerade. Hemgården finns kvar, men sjukhusfunktionerna är sedan länge borta. Och snart är alltså också skolan borta, och daghemmet. Och hur ska det gå för biblioteket?
På ett emotionellt plan gillade jag aldrig kommunfusionen. Jag har aldrig bott i Lovisa, utan i Pernå, medan Lovisa var min lika kära skolstad.
Jag lät mig ändå övertygas om att fusionen var nödvändig, rationellt sett och inte minst ekonomiskt. Nu avslöjades dock dess verkliga väsen: det nya Lovisa bryr sig inte om byarna, och inte heller om historien.
Och framför allt bryr man sig inte om från tidigare bosatta eller inflyttade barnfamiljer, om de inte bor i eller flyttat till ”rätt” delar av staden. Det är synd, för utan barnfamiljer ingen framtid.
Jag ser kyrkan fälla en tår. Den känner sig ensam och övergiven.
(Först publicerad som kolumn i Lovisatidningen Nya Östis 18.6.2020)