Detta var förstås inte min första resa till Tyskland, långt därifrån. I själva verket inte ens min första med barnbarnen, vi firade nyår i Berlin för några år sedan. Hösten 1989, strax före murens fall, vistades jag faktiskt som journalist en hel månad i dåvarande Västtyskland, på dess utrikesministeriums inbjudan. Och så har det blivit ganska många kortare resor till Tyskland, både i jobbet och privat.

Men den här resan var annorlunda. En vecka med hustru, son och två barnbarn på den tyska landsbygden, inte i någon storstad som alltid tidigare på våra resor. Liksom i Berlin och i andra europeiska städer bodde vi inte på hotell, utan i en hyrd bostad. Eller i själva verket bodde vi ”på poäng”, eftersom vi för ett par år sedan i ett svagt ögonblick gick och köpte en sådan där veckoandel i något som heter Holiday Club.

Vi köpte den billigaste vecka vi hittade, i en semesterby i norra Finland – utan att ha den minsta avsikt att någonsin tillbringa en vecka just där. I stället meddelade vi klart och tydligt försäljaren att vi brukar stadssemestra i Mellan- eller Sydeuropa. Inget problem, försäkrade han, Holiday Club har ju via RCI-systemet sådana objekt överallt.

Pyttsan heller. Eftersom vi hade funderat lite på Amsterdam eller London, kollade jag upp vad Holiday Club/RCI hade att erbjuda där. Ingenting, visade det sig, på någorlunda rimligt tåg- eller bussavstånd från dessa städer. Vi har ju varken bil eller körkort.

Vi har förresten redan beslutat göra oss av med vår andel i Holiday Club, och återgår till att hyra våra semesterbostäder på andra vägar.

Av en slump, dikterad av det begränsade utbudet i kombination med förmånliga flygresor till det blåvita bolagets ”sommarpris” blev det så Gemünder Ferienpark Salzberg i Nationalpark Eifel i delstaten Nordrhein-Westfalen, nära den belgiska och holländska gränsen.

Närmaste storstad och flygplats är Köln, men dit flygs det inte direkt från Helsingfors, så det blev Düsseldorf. Där hade jag och min hustru varit förr, och vi mindes inget att visa upp för barnbarnen, så vi valde att båda vägarna ta tåg direkt till och från Köln, där vi bytte tåg till den lilla staden Kall, halvvägs till Trier. Sedan var det buss till byn Gemünd som gällde, och taxi den sista biten upp i bergen. I Köln stannade vi bara ett par respektive tre timmar, så det blev bara Domen och kvarteren runt den.

I Gemünd med omnejd borde man definitivt ha haft bil, eller åtminstone körkort för att kunna hyra en. Men skam den som ger sig, varm anhängare av kollektivtrafik som man är…

Ända sedan två Interrail-resor och många, många andra tågresor härs och tvärs i landet har jag alltid uppfattat Tyskland som ett utpräglat tågland.  Men det stämmer inte riktigt i den här delen av landet. Banan från Köln till Trier är inte ens elektrifierad utan trafikeras med i och för sig snabba och bekväma, dieseldrivna regionaltåg. Och sedan är det buss som gäller, ganska frekventa, men lite långsamma då de kör in till varje by på vägen.

Det blev bussresor till nazisternas forna lägerskola Vogelsang, till den pittoreska småstaden Monschau, till Münstereifel med den märkliga kombinationen av gammal småstad med outletbutiker och ett stort utom- och inomhusbad, till badinrättningen Eifel Therme Zikkurat och slutligen ända till Aachen med en tripp per stadsbuss över till den holländska sidan. Bara till nöjesparken Phantasia Land gick det att ta tåg – plus lite buss…

Problemet var bara att också de kortare utflykterna tog närmare en hel dag i anspråk. Med bil hade man kunnat kombinera dem bättre…

Ett stort plus var däremot de dagsbiljetter för tåg och buss vi kunde köpa för just de fem personer vi var, anpassade efter respektive ”radie”. De kostade bara mellan knappt 20 euro i närregionen och upp till 45, för resorna till och från flygplatsen i Düsseldorf.

Ett minus var i gengäld hur svårt, ja vissa kvällar omöjligt det var att få tag på en taxi som kunde ha tagit oss och våra uppköp upp den bara drygt kilometerlånga men desto brantare vägen från Gemünd till semesterbyn i bergen.  Den lokala taxifirman stängde redan kl. 19.

Ett annat lite överraskande minus var att Bundesbahn inte erbjuder Wifi, vilket ju t.o.m. vårt VR gör på sina tåg – låt vara av varierande kvalitet. Eller kanske det var bara på regionaltågen det saknades, vi åkte inga ICE-tåg denna gång.

Redan på förhand visste jag att tyskarna inte gillar kreditkort, utan helst Bargeld (kontanter) eller lokala bankkort. Ändå fascinerade det nog hur få affärer och restauranger som accepterade vårt kreditkort.

I gengäld en komplimang för att bankautomaterna i motsats till hos oss tillhandahåller också femmor och tior. Det är sjukt att tjugolappar hos oss är de minsta sedlarna.

Inne på komplimanger måste jag prisa Tyskland för miljömedvetenheten. De flesta både privata och offentliga byggnader vi såg var försedda med solpaneler, och vindmöllor prydde det bergiga landskapet. Återvinningen är väl utvecklad. Systemet med returflaskor och -burkar är ungefär på nivå med vårt. Lite besvärligt var att plastflaskorna skulle returneras till två olika ställen, beroende på om de var tunna eller tjockare…

Lite överraskande var att märka att livsmedelspriserna är ungefär på samma nivå som i Finland. Jag väntade mig lägre priser, men det fanns rentav exempel på betydligt dyrare varor, t.ex. apelsinjuice. Men det är klart: jag jämför då med vår egen ”närbutik” Prisma, inte med K-butiker eller Stockmanns.

Vi köpte våra livsmedel i affärer som hörde till flera olika kedjor: Netto, Aldi, Rewe och Norma. I Finland tror vi säkert att Lidl är en stor aktör i Tyskland, men det är kedjan inte. Vi såg bara en handfull Lidl-affärer, på avstånd från tåget eller bussen.

Avslutningsvis några korta utvärderingar av de platser vi besökte, om någon till äventyrs skulle söka sig till samma trakter:

Vogelsang ligger naturskönt, men tyvärr genomgår byggnaderna från trettiotalet en grundrenovering, så de enda man nu kom in i var de som belgarna byggde efter kriget, då de i Natos namn förvaltade området.

Monschau var pittoreskt så det förslog, men kanske aningen överreklamerat jämför med de andra småstäderna i regionen.

Münstereifels outlet-affärer var som väntat märkeskedjornas, så 40 procents rabatter gjorde ju inte kläderna särskilt billiga.

Eifel Therme Zikkurat är en medelmåttig badinrättning, som inte mäter sig med våra bästa i hemlandet.

Phantasia Land är en nöjespark i Disneylandsstil, som det redan går tretton på dussinet av i alla länder. Svårt att hitta i den dessutom, och inga sensationer för våra 12- och 15-åriga barnbarn. Lika dyrt som Borgbacken, ungefär, alltså dyrt.

Aachen är ju alltid värt ett besök p.g.a. katedralen, men en varning för stadens officiella turistinformation i centrum är på sin plats. Den lyckades ge oss fel svar på båda våra två enkla frågor: vilken buss som går till stadens zoo (dit hann vi sist och slutligen p.g.a. missinformationen aldrig), och hur man tar sig till ”treriksröset” där Tyskland, Holland och Belgien möts. Vi fick nöja oss med att promenera in i Holland. Väl så, där hade sonen och barnbarnen inte varit.

Eftersom Holiday Club inte kan erbjuda något lämpligt där…