Hur månne det känns för de socialdemokratiska veteranerna Eero Heinäluoma, Lauri Ihalainen och Erkki Tuomioja att ha efterträtts av sannfinländarna Maria Lohela som riksdagens talman, Jari Lindström som arbetsminister respektive Timo Soini som utrikesminister? Se där tre starka symboler för regimskiftet i finländsk politik.

Sannfinländarna har redan länge gjort allt för att framstå som ett seriöst parti. Grunden lades redan innan partiet bildades, då Soini 1988 skrev sin pro gradu om populismen som ledstjärna för föregångaren landsbygdspartiet. Han föll tillbaka på den moderna populismens anfader, fransmannen Pierre Poujade, som 1953 grundade Union de Defense Commercants et Artisans – ett parti som bland sina första parlamentsledamöter för övrigt räknade en viss ung Jean-Marie Le Pen …

Soinis tydliga avsikt var att etablera och legitimera populismen som en seriös ideologi, i klass med konservatism, liberalism och socialism. Och ändå går ju populism ut på att sticka upp ett fuktat finger i luften och känna vartåt det blåser.

 

Sedan 2013 har sannfinländarna också en egen tankesmedja, Suomen perusta (ung. Finsk grund). I år utgav den en liten skrift Liberaalin dilemma (Liberalens dilemma). Den anför framför allt två teser mot liberalers tänkesätt.

Den första är att det är fel att ”kollektivisera” mänskliga och medborgerliga grundrättigheter, som är avsedda att vara individuella. T.ex. har en muslim nog rätt att utöva sin religion i Finland, men muslimerna som grupp kan inte kräva en moské där de kan utöva denna rättighet.

Detta är ju kvalificerat nonsens. Rättigheterna må vara individuella, men för att de ska kunna utövas krävs förutsättningar för det – såsom moskén. Det råder ju ingen konflikt mellan individers rättigheter och den grupps rättigheter som de tillhör.

Ta bara svenskspråkiga barns rätt till skolgång på modersmålet. Denna rätt kan ju inte utövas om inte samhället tillhandahåller svenska skolor.

 

Den andra tesen låter snäppet mer bestickande: ju fler invandrare, desto fler blir de som inte nödvändigtvis delar ursprungsbefolkningens syn på de grundläggande rättigheterna. Den vägen kunde t.ex. yttrandefriheten undergrävas, liksom kvinnors rättigheter, för att inte tala om sexuella minoriteters.

Ett enkelt – ja, populistiskt – svar på den teorin kunde vara: sedan när har sannfinländarna börjat värna om t.ex. sexuella minoriteters rättigheter? Och ligger inte den stereotypa (miss)uppfattningen om muslimers syn på kvinnans ställning ganska nära många sannfinländares … ?

Men vi ska naturligtvis inte hemfalla åt sådan populism. Det seriösa motargumentet är att ett mångkulturellt samhälle inte betyder ett laglöst samhälle. De grundläggande rättigheterna är förankrade i lag, och är därför i princip lätta att försvara. Vi ska inte förutsätta att invandrare ”tar seden dit de kommer”, men nog att de respekterar samma lagar som alla andra.

Sannfinländarnas tankesmedja får nog slipa på argumentationen.

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 22.7.2015)