Profilering vs lojalitet

Vi har en sexpartiregering, med allt från samlingspartiet på högerkanten till vänsterförbundet på vänsterkanten. I Helsingfors har vi en stadsstyrelse med lika många partier, inklusive de sannfinländare som på riksnivå står i opposition. Under den senare hälften av denna valperiod kommer även det andra riksoppositionspartiet centern att få en plats i en lokal ”sjupartiregering”.

På riksnivå tvingas regeringen kompromissa sig fram, men sedan den inom sig enats om en linje förväntas alla sex partier åtminstone i alla lite större avgöranden lojalt ställa upp och försvara den. I Helsingfors har alla stadsstyrelsepartier – till dem hör alltså inte kommunisterna och kristdemokraterna – med bara vissa nyanser enats om en strategi för den nyss inledda valperioden. Av dem förväntas en motsvarande lojalitet med överenskommelsen.

Detta är utgångspunkten för den politiska kulturen både i staten och i staden. Men sedan finns förstås i den andra vågskålen de i och för sig legitima politiska behoven av att profilera de egna partierna. Hur lyckas partierna i denna balansgång?

 

Med varierande framgång. På riksplanet har två partier haft lite mindre framgång i denna balansgång än de andra: vänsterförbundet och de gröna. Det märktes särskilt tydligt i våras då regeringen hade enats om budgetramen för de närmaste åren. Inte bara i enskilda riksdagsledamöters debattinlägg i riksdagen, utan också i de officiella gruppanförandena profilerade sig duon rätt klart avvikande från den egna regeringens linje.

Ja, i en mycket speciell fråga har faktiskt hela fem regeringspartier mer eller mindre konsekvent profilerat sig mot regeringens överenskomna linje: frågan om laxfiske i havet kontra i de nordliga älvarna. Bara SFP har konsekvent försvarat yrkesfiskarbefolkningens intresse, medan alla de andra funnit varandra i en ohelig allians mellan dem som vill freda laxen i havet (de gröna) och dem som bara månar om fritidsfisket i de lappländska älvarna (de övriga, plus oppositionspartierna).

Minst sagt märkliga situationer har uppstått då SFP:s representant ensam har tvingats reservera sig i utskottsbehandlingen – till förmån för sexpartiregeringens ståndpunkt!

 

I Helsingforspolitiken är det för tidigt att bedöma hur balansgången mellan lojalitet och profilering kommer att fungera, men då stadsfullmäktige i april röstade om den överenskomna strategin utmärkte sig särskilt ett par vänsterförbundsrepresentanter för direkta motförslag. Nå, det var inte hela världen, men här kommer poängen med denna kolumn:

Vänsterförbundets unga gruppledare i stadsfullmäktige, en riksdagsledamot, som själv har ett förflutet som frifräsare, var missnöjd med sina lika unga frifräsares framfart. Motiveringen? Jo, ”politik är ett lagarbete”.

Klokt sagt. Just så är det. Detta borde man minnas också på riksplanet, i allt från rambudgetar till laxfiske.

(Först publicerad i Hbl 21.5.2013)