HBL:s ledare i söndags (8.3) om Raseborgs sjukhus kunde inte ha träffat mer mitt i prick. Som SFP:s representant i sjukvårdsdistriktet HNS/HUS styrelse vill jag bara komplettera på några punkter.

HUS lovar i sin färska strategi att man ”säkerställer en jämlik serviceproduktion både regionalt och språkligt”. För att inte strategins löften ska förbli tomma ord måste de respekteras – och uppfyllas.

Då jag föreslog detta tillägg hade jag naturligtvis Raseborgs sjukhus i tankarna. Det är det av våra sjukhus som allra bäst kan erbjuda vård på svenska. Det ligger i en region som har orimliga avstånd till andra sjukhus. Och denna region har den mest ålderstigna befolkningen i Nyland.

Nu testas strategin. För regeringspartiernas del testas också, såsom HBL skrev, regeringsprogrammets löften om den språkliga servicen.

Just nu pågår remissronden. Det är de tre berörda kommunerna Hangö, Ingå och Raseborg som ska säga sitt, och sjukhusområdesnämnderna i Västnyland, Lojonejden och det HUCS-område i Mellannyland till vilket Raseborgs sjukhus numera administrativt hör.

Det var jag som föreslog att också Lojonämnden skulle tillfrågas, i hopp om att den påpekar att Lojo sjukhus inte skulle ka kapacitet att ta emot fler patienter från Raseborg.

Dessutom ska HUS minoritetsspråksnämnd ge utlåtande. Som vanligt hade beredningen inte kommit att tänka på att detta minsann är ett minoritetsspråksärende, men utan svårighet fick jag det tillagt.

Remissronden pågår till den 30 mars, och kan vara avgörande. Ju fler remissinstanser som försvarar den nuvarande s.k. samjouren, desto svårare har styrelsen att gå emot den opinionen.

Mot Raseborgs sjukhus anförs framför allt patientsäkerheten, d.v.s. påståendet att mindre sjukhus inte kan ge fullgod vård. Det finns inte statistiska belägg för det, och för Raseborg liksom för alla sjukhus gäller att man skickar en patient vidare om inte den egna specialistkapaciteten räcker till. Men då har patientens tillstånd först stabiliserats.

Till patientsäkerheten hör nämligen också, och inte minst, avståndet till närmaste sjukhus. Avståndet från Hangö och Raseborgs glesbygder till Lojo sjukhus vore en klar riskfaktor för just patientsäkerheten.

HBL:s ledarkribent Tommy Westerlund slår huvudet på spiken med följande jämförelse: ”Att besluta om inredningen i ett rum kort innan hela huset ska renoveras är idiotiskt.” Med detta syftas naturligtvis på den förestående vård- och landskapsreformen, i dess nyländska tappning.

Reformen ska ju främja integration mellan primär- och specialistsjukvård, alltså mellan det kommunerna nu ansvarar för och det HUS har och kommer att ha ansvar för. Att trappa ner Raseborgs sjukhus innan det västnyländska landskapet får en chans att ta ställning till sjukhusets position i vårdstrukturen vore – just det, idiotiskt.

Min egen vision av Raseborgs sjukhus framtida position är att det skulle utgöra stommen i en gemensam vårdcentral för de tre berörda kommunerna, med element av specialistsjukvård i HUS regi. Men detta ska som sagt landskapet inom de närmaste åren självt ta ställning till.

Jag kommer på det avgörande styrelsemötet den 6 april att föreslå att samjouren fortsätter tillsvidare, i väntan på landskapsreformen.

 HBL:s ledare utmynnar i en slutsats som jag särskilt vill understryka. Även om Raseborgs sjukhus öde inte avgörs av regering och riksdag, kan inte partierna och rikspolitikerna undvika att bära sitt ansvar.

Det skulle nu gälla för partiernas lokala och regionala organisationer, riksdagsledamöter och ministrar att övertyga sina representanter i HUS styrelse om att ett uppskov med beslutet är det enda rätta och rimliga.

I styrelsen sitter fem samlingspartister, tre socialdemokrater, tre gröna och en medlem var från centern, vänsterförbundet, sannfinländarna och sfp, plus två representanter för Helsingfors universitet, av vilka den ena är universitets svenska prorektor. Det är vi 17 som avgör hur det går.

(Först publicerad i HBL 11.3.2020)