Den planerade vård- och landskapsreformen har haft polariserande effekter, och det på flera olika plan.
Riksdagen är som känt delad i tu – och det ganska jämnt, dessutom.
Riksdagens tudelning återspeglar polariseringen bland folket, men här tror vi att en majoritet nog är emot reformen.
Expertisen är delad och polariserad. De experter regeringen väljer att anlita stöder reformen, de oberoende är skeptiska, kritiska eller direkt avvisande.
Regionerna är delade, både mellan sig och inom sig.
Men på en punkt är polariseringen en myt, särskilt odlad av massmedierna. Motståndet mot reformen är inte Helsingforsborgmästaren Janne Vapaavuoris personliga korståg mot regeringen.
Jag sitter själv i tre organ som har tagit ställning mot reformen:
Av 85 ledamöter i Helsingfors stadsfullmäktige är det bara de två centerpartisterna och de två blå ministrarna som stöder den.
I Nylands nuvarande landskapsfullmäktge har vi med förkrossande majoritet tagit avstånd från reformen.
I styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt har vi enhälligt varit starkt kritiska – inklusive samlingspartisterna och centerpartisten.
Dessutom har de sex största städerna enats om en låt vara p.g.a. Uleåborgs ståndpunkt hovsamt, men ändå klart kritiskt ställningstagande.
De fyra städerna i huvudstadsregionen har på ett gemensamt stadsfullmäktigemöte tagit avstånd från reformen: Grankulla enhälligt, Helsingfors nästan enhälligt, Vanda med förkrossande majoritet och Esbo med klar majoritet.
I mitt gruppanförande på detta möte betonade jag att huvudstadsregionen ingalunda vänder det övriga Nyland ryggen.
I sjukvårdsdistriktet tar vi gemensamt ansvar för specialistsjukvården i hela Nyland – den nivå som mer än andra kräver en organisation på landskapsnivå. Och den vården inkluderar sjukhusen i Borgå, Hyvinge, Lojo och Raseborg.
Huvudstadsregionen unnar också det övriga Nyland ett blidare öde än att hamna i skuggan av Helsingfors och dess närmaste grannstäder.
Lyckligtvis delar och polariserar vård- och landskapsreformen inte Svenska folkpartiet, som står enigt.
(Bloggen bygger på ett anförande i den politiska debatten på SFP:s partidag i Uleåborg 26.5.2018)