Samarbete behövs i politiken. Inget parti kan ensamt regera Finland, allra minst ett mindre parti som mitt SFP. Vi måste också i fortsättningen visa samma prov på samarbetsförmåga som gett oss en plats vid regeringsbordet i 36 års tid utan avbrott, alltså under nio riksdagsperioder. Låt oss ta sikte på en tionde!
Samerna är Finlands ursprungsbefolkning och bör därför bemötas med särskild hänsyn och respekt. Det var en skandal att den avgående riksdagen på sluttampen lyckades sabotera den nödvändiga revideringen av sametingslagen, som hade gett en mer adekvat definition av vem som är same, och hade bäddat för en ratificering av ILO-konventionen om ursprungsfolk. Finland ställde sig vid skampålen.
Samhället är ansvarigt för den service medborgarna har rätt att få i en välfärdsstat. Visst kan tjänsterna köpas upp av privata företag eller den tredje sektorn, men ansvaret för kvaliteten och priset kan aldrig delegeras bort.
Samlingspartiet har under flera partiledare, från Harri Holkeri över Ilkka Suominen till Jyrki Katainen, lyckats framstå som ett rätt sympatiskt och moderat, ja rentav lite socialt sinnat och nästan liberalt parti. Den tiden är tydligen åtminstone för tillfället förbi. Jag hade hoppats på kunniga Jan Vapaavuori som saml-ledare, men nu flyr han tyvärr i stället landet.
Samvetsfrågor anses undantagna från kravet på partidisciplin i riksdagen. Men vilka frågor är samvetsfrågor, och vilka inte? Enligt praxis är etiska och moraliska, och särskilt till sexualitet anslutna ärenden sådana – men av någon orsak också t.ex. inställningen till kärnkraften. Visst tangerar den etik och moral, men varför anses inte etableringen av annan potentiellt miljöfarlig industri vara det?
Sanktioner har varit EU:s i och för sig lite tama reaktion på Rysslands framfart i Ukraina. Det är självklart att Finland ska följa EU:s gemensamt överenskomna linje, men eftersom Finland hör till de länder som ekonomiskt drabbas allra värst av sanktionerna bör vi ha rätt till kompensation från gemensamma EU-pengar, insamlade också av dem som själva knappt alls berörs. En drastisk parallell kunde vara att det var föga överraskande att länder som Kanada och Storbritannien var ivrigast med att förbjuda infanteriminor. Kanadas enda landgräns är som känt den mot USA, medan Storbritannien inte har någon annan landgräns än den korta på norra Irland…
Segregering av befolkningen, särskilt i större städer, på basis av etnicitet och social ställning måste med alla tillbudsstående medel motarbetas. En effektiv metod är att bygga hyres- och ägarbostäder om vartannat. Visst kan det ha sin charm att som i New York och andra världsmetropoler ha ett China Town, ett Korea Town, ett Little Italy o.s.v. men Helsingfors och våra andra större städer behöver inga sådana – liksom inte områden med bara utpräglade hyreskaserner.
Service ska prioriteras högre än inkomstöverföringar, enligt SFP:s valprogram. Jag vill nog nyansera det lite. Basutkomstskyddet med arbetslöshetsstöd, utkomststöd, barnbidrag, föräldraledighet, sjukdagpeng m.m. ska inte rubbas. Men visst är samhällsservicen lika viktig för särskilt mindre bemedlade medborgare. Det gäller alltså, än en gång, att balansera rätt mellan olika behov.
Serviceboende är egentligen ett perfekt mellanting mellan att på äldre dagar eller som handikappad bo kvar hemma, och att bo på ett äldreboende eller vara intagen för regelrätt institutionsvård. Min mamma, 92 år och sedan i fjol rullstolsburen, har i Folkhälsans Seniorhus hittat just detta perfekta mellanting: en egen liten ägarbostad med ”köksvägg” (snarare än bara kokvrå) i vardagsrummet och ett sovrum, men med service såsom lunch och frisörska i huset och vid behov också tillgång till jourpersonal dygnet runt. Skulle unna alla äldre sådana förhållanden, då det bara är möjligt.
Sjukvården är, trots all kritisk debatt, på en hög nivå i vårt land. Frågan är bara om den kunde skötas ännu effektivare och till lägre kostnader. Här bör man minnas uppdelningen i grundläggande hälso- och sjukvård, som nog kan skötas av kommunen eller vid behov några kommuner i samarbete, och specialistsjukvården som kräver större befolkningsunderlag. Den senare har länge i Nyland med framgång skötts av HNS och HUCS, och frågan är varför man borde reparera det som inte är sönder.
Självständigheten uppnådde vi efter att vi varit lyckliga nog att i ca 800 års tid ha varit en del av Sverige – i stället för att vi hade erövrats av feodala tyskar eller ryssar – och sedan lyckligtvis fick en autonom ställning i det ryska riket. I motsats till t.ex. de baltiska länderna har vi lyckats försvara vår självständighet oavbrutet i snart hundra år. De som hävdar att Finland i och med EU-medlemskapet förlorade sin suveränitet beaktar inte att inget land i dagens globaliserade värld av ömsesidiga beroenden är helt suveränt. I själva verket har EU-medlemskapet stärkt Finlands ställning som en självständig stat bland andra.
Skarvar och Sälar är ståtliga respektive söta djur. Men ack, vilken skada de ställer till med för fiskerinäringen, och för skarvens del dessutom på kobbar, skär och holmar i skärgården. Sälstammen måste hållas under kontroll, och skarven skulle för min del få söka sig till andra (sällare) jaktmarker helt och hållet.
Skatterna har jag behandlat under B som i Beskattning, och olika skatteformer under respektive namn.
Skolan ska prioriteras högt då vi gör undantag från den allmänna sparivern. Utbildningen (återkommer under U) är ju en investering i barnens och därmed landets framtid.
Skulder börjar Finland ha för mycket av, då räntekostnaderna far iväg med pengar som så väl skulle behövas för andra ändamål. Men Finland är ju landet som alltid har betalat sina skulder, och ska förbli det. Lite sämre har vi varit på att betala vår hedersskuld till våra krigsveteraner och t.ex. dem som internerades under och efter krigen. Nu är det bråttom om vi ska hinna innan det är för sent.
Skärgården ligger särskilt finlandsvenskarna nära om hjärtat. En del av oss bor i skärgården året om, mycket fler har sina rötter där och ännu fler har sommarstugor eller bekanta att besöka ute ”i skären”, med kort ä-ljud. Själv hade jag privilegiet at få tillbringa mina allra första somrar ute på Helsingforsförsamlingarnas lägerområde på Lekholmen i stadens östra skärgård. Då jag som barn och ung bodde i Pernå rörde vi oss mycket i Pernå vidsträckta skärgård, både med roddbåt, aktersnurra och (andras) större motorbåtar, och då jag blev aktiv i SU blev det på sjuttiotalet många somrar på lägergården på Kirjais i Nagu. Någon sommarstuga i skären har vi tyvärr inte haft råd med. Samhället måste med hjälp av kommunikationer och annan service möjliggöra att skärgården förblir bebodd, främja skärgårdens huvud- och binäringar och framför allt hålla Östersjön ren så att också våra barnbarn tryggt kan simma i havet.
Social tror jag mig vara i betydelsen sällskapsmänniska, men mycket viktigare är förstås att i sin politik tänka socialt, alltså på dem som har det svårt. Det har jag en uppriktig vilja att göra.
Socialdemokratin har gjort mycket gott för det nordiska välfärdssamhällets uppbyggnad, i samarbete med framstegsvänliga borgerliga krafter. Jag hör inte till dem som anser att socialdemokratin har överlevt sig själv, men rörelsen måste förnyas i mer individvänlig och mindre kollektivinriktad riktning. Och en gång för alla ge upp socialismen som mål. Jag vill gärna samarbeta över det som i Sverige skulle kallas blockgränsen, men som lyckligtvis hos oss inte är lika cementerad.
Socialvården riskerar att bli den lidande parten då social- och hälsovården nu i vällovligt syfte integreras på både kommunal och regional nivå. T.ex. HNS fungerar väl som upprätthållare av specialistsjukvården, men jag är inte säker på att en så stor apparat är den rätta för att sköta t.ex. äldrevården i Lappträsk eller rusvården i Hangö… I Helsingfors har vi redan upplevt att hälsovården har dragit det längre strået i integreringen, medan särskilt den svenska socialvården har splittrats och reducerats. Vi jobbar dock hårt för att restaurera den.
Soffliggare undergräver demokratin. Var och en som låter bli att rösta i val överlämnar frivilligt sin rösträtt till dem som röstar. Jag har ännu aldrig legat på sofflocket i ett val, och om det händer att jag någon gång inte röstar skulle det i så fall vara i medvetslöst tillstånd i en sjukhussäng, inte på en soffa.
Solidaritet var, i formen fraternité, broderskap, ett av honnörsorden redan för den franska revolutionen. I dagens värld kan solidariteten inte begränsas till det egna landet, utan måste vara global. Solidariteten börjar med de svaga och ensamma i den egna nära kretsen, sträcker sig över de mindre bemedlade i landet som helhet och slutar inte i Ukraina eller Syrien utan måste sträcka sig över hela jordklotet. Jag försöker leva som jag lär, och är därför regelbunden Unicef-donator och har två fadderbarn i Filippinerna. Och vill att mina skattepengar ska användas också till bistånd.
Språkbad för att lära sig ett nytt språk redan i dagis eller de lägsta skolklasserna är en utmärkt idé. Barnen är i den åldern mest mottagliga och lär sig snabbt. Målet borde vara att varje barn i dagis, förskola och de första skolklasserna lär sig grunderna i minst ett språk utöver modersmålet, gärna det andra nationalspråket men också något utländskt språk.
Spårtrafik är både ekologiskt och ekonomiskt det bästa kommunikationsmedlet, alltså tåg men i storstäder kompletterat med metro och spårvagn. I Helsingforsregionen har vi satsat och satsar stort på närtågstrafik med korta intervaller, en ny ringjärnväg via flygplatsen som öppnar i sommar, västmetron till Esbo, allt fler nya spårvagnslinjer också till nya stadsdelar och så småningom förhoppningsvis den s.k. Centrumslingan och tvärtrafik med snabbspårvagn.
Stadsfullmäktige i Helsingfors har varit en god träning inför ett riksdagsuppdrag. Vi är ju 85 ledamöter, och mötena liknar ganska mycket riksdagsplena.
Statsfinanserna måste så småningom fås i bättre skick. Vi måste stegvis minska låntagningen med sikte på balans mot slutet av årtiondet. Jag har behandlat ämnet under flera olika rubriker.
Statsminister borde Alexander ”Selfie” Stubb aldrig ha blivit – se nedan under Stubb. Vi behöver nog en mer seriös typ på den posten, en ny Lipponen, Vanhanen eller Katainen. Själv tror jag att Juha Sipilä har de rätta förutsättningarna.
Starkvarorna ska stanna hos Alko, även om vi skulle släppa in vin och starköl i livsmedelsaffärer – vilket jag finner både onödigt och skadligt. Matbutikerna skulle heller aldrig kunna leva upp till Alkos service då det gäller sakkunskap.
Strukturreformer är ofta nödvändiga, då gamla strukturer stelnat i sina former och inte längre svarar mot dagens behov och effektivitetskrav. Men i likhet med en del andra i och för sig positiva begrepp har också detta fått även en negativ klang, och det i två avseenden. Ibland – som t.ex. då man drog in länen och ersatte dem med två parallella statliga regionförvaltningsorgan – har man lätt fått uppfattningen att strukturer reformeras för reformens skull, alltså som ett självändamål. Och ibland döljer sig en krassare verklighet bakom det vackra ordet: man måste spara, och kallar nedskärningar och försämringar ”strukturella reformer”. Större ärlighet och mindre begreppsförvirring, tack!
Stubb var en god MEP, en pigg utrikesminister och en kompetent Europa- och utrikeshandelsminister. Men han verkar vara ett levande bevis på teorin om att det alltid finns en risk för att en person i sin karriär når precis en nivå högre än vad kompetensen egentligen skulle räcka till för. Som statsminister har han varit en katastrof för landet, och alldeles särskilt för sitt parti.
Svenska folkpartiet har varit mitt parti alltsedan jag som 14-årig gick med i Svensk Ungdom 1967. Min första partidag var jag med på 1969, som 16-åring, och sedan dess har jag missat bara en enda partidag, 1997 då jag måste vara i Bryssel för att bli invald i styrelsen för European Federation of Journalists. Det har därmed blivit 45 partidagar hittills, det första dussinet som SU-delegat, sedan i 27 års tid som journalist och sedan som tjänsteman hos riksdagsgruppen. Det skulle förstås kännas fint att delta i sin femtionde partidag som sittande riksdagsledamot… För mig har SFP alltid varit det liberala partiet med ett socialt samvete, i den politiska mittfåran, och jag hoppas att det förblir ett sådant. Men naturligtvis omspänner partiet hela den borgerliga skalan från moderat höger till socialliberaler. Då den borgerliga
Alliansen bildades i Sverige av moderater, folkparti, center och kristdemokrater konstaterade jag att Sverige äntligen hade fått sin motsvarighet till SFP.
Svenskan är i Finland ett av de två nationalspråken, men ändå samtidigt i praktiken ett minoritetsspråk. De olyckskorpar som särskilt på 1960- och 1970-talen förutspådde finlandssvenskarnas snara undergång kunde inte ha misstagit sig mer. Efter nedgången p.g.a. att upp till 60 000 finlandssvenskar emigrerade till Sverige under efterkrigsdecennierna har antalet förblivit någorlunda konstant, strax under 300 000, vilket motsvarar närmare sex procent. Men kampen för att bevaka språkgruppens behov är ständigt pågående. Det är alltid SFP som står för initiativen, men partiet kan ju inte ensamt bestämma, utan måste värva andra partier för vår sak. Därför är det också så viktigt att SFP sitter med i regeringen. Men det är klart: t.ex. den obligatoriska skolsvenskans fortbestånd i finska skolor bestäms av språkmajoriteten.
Svenska riksdagsgruppen består som känt av två i princip jämbördiga parter: SFP och Åland. Den förra parten är förstås större än den senare, men under flera riksdagsperioder har det åländska mandatet varit avgörande för att riksdagsgruppen ska vara representerad i samtliga riksdagsutskott. Samarbetet är alltså guld värt – för bägge parter, eftersom också den åländska ledamoten har stora fördelar av att vara en del av en större grupp. Samarbetet mellan SFP och de borgerliga partierna på Åland har ju fungerat också i EU-val, till samma ömsesidiga nytta. Åland har haft och har en garanterad post i SFP-meppens stab, och vår MEP företräder ju också de åländska väljarna.
Sverige är och förblir vår bästa vän och partner i världen. Det har förstås sina historiska orsaker, men också utan de historiska banden hade våra två länder stått varandra närmast. Det är inte bara det svenska språket som förenar, plus samiskan i norr och faktiskt också finskan som alltid har varit närvarande i Sverige – visste ni förresten att den första orten där det predikades på finska i en kyrka var Stockholm? Förklaringen är enkel: Olaus Petri hann reformera kyrkan och överge latinet som kyrkospråk lite innan Micael Agricola hann följa exemplet i Åbo… Men också samhällsskicket – helt bortsett från den lilla skillnaden mellan en republik och en konstitutionell monarki – är i det närmaste identiskt. Näringslivet i de båda länderna är starkt integrerat. Vi är båda med i EU och bägge står utanför militäralliansen Nato. Och släktbanden är många. Det är bara på idrottsarenorna vi är varandras – kära – ärkefiender. Och så förstår vi ju inte varför svenskarna vill hålla fast vid sina tre kronor, eller hur många de nu är, då de egentligen förband sig att införa euron…
Säkerhetspolitik är det övergripande begreppet för utrikes- oh försvarspolitiken. Försvaret har jag behandlat under F och utrikespolitiken följer under U. Ge er till tåls. S-avsnittet blev långt ändå.