Då presidenten uttalar sig har han i princip över hälften av folket bakom sig, folkvald som han är.

Då statsministern tar till orda å hela regeringens vägnar har han i princip över hälften av riksdagen och därmed av de röstberättigade medborgarna bakom sig – av dem som röstat, alltså. Det blir sällan en majoritet av folket.

Då fackcentralen FFC ryter till, talar den för sina drygt en miljon medlemmar.

Då en partiledare yttrar sig talar han eller hon för mellan ett par procent och upp till drygt var femte väljare.

Då vår evangelisk-lutherska kyrka till exempel genom ärkebiskopen häver upp sin stämma har den däremot i princip fyra miljoner medlemmar bakom sig, över 70 procent av folket.

Ändå verkar presidentens, statsministerns, FFC-ordförandens och partiledarnas ord väga tyngre – eller åtminstone få större publicitet och därmed genomslagskraft.

Så här enkelt är det ändå förstås inte. Liksom det bland presidentens väljare, bland regeringsblockets anhängare, inom FFC:s medlemskår och inom varje parti finns divergerande åsikter, finns det naturligtvis också bland kyrkans medlemmar olika meningar. Inte ens ärkebiskopen kan göra anspråk på att tala å allas vägnar.

Men kyrkan har alltså i princip en större kraft bakom sina ord än de flesta andra.

Ändå är det förstås inte bara kvantiteten som räknas, utan också kvaliteten. För att göra sin röst hörd – och förstådd – måste man ha något tungt vägande att säga. Det har kyrkan, om och då den i samhället agerar samvetets röst.

Det må sedan gälla behandlingen av utsatta grupper i vårt samhälle eller vår flykting- och invandrarpolitik, eller den rådande samhällsmoralen och attityderna.

Våra ärkebiskopar har redan traditionellt varit sådana samvetsröster, och många av våra biskopar. Osökt kommer jag att tänka på två färska exempel.

Under den stora manifestationen nyligen mot rasism och nynazistiskt våld med 15 000 deltagare lästes en hälsning av Helsingforsbiskopen Irja Askola upp från Domkyrkans trappa, och möttes med kraftiga applåder – trots att det knappast var idel församlingsmedlemmar som deltog. Det var ett ypperligt exempel på att kyrkan kan agera samvetets röst också i hela samhället, inte bara i den egna kretsen.

Vår egen Borgåbiskop Björn Vikström har för sin del skrivit en bok om kärlek, som säkert kommer att väcka stor uppmärksamhet, och säkert också blandade reaktioner. Han påminner om att vi inte lever på Moses tid för 3000 år sedan, inte heller på Paulus tid för 2000 år sedan, och inte ens på Luthers för 500 år sedan. Precis som kristendomen för länge sedan har reviderat sin syn på till exempel slaveri och jämställdhet mellan könen, är det dags att sluta betrakta homosexualitet som en synd, säger han.

Kloka ord av min namne biskopen. Hoppas hans röst hörs över hela samhället.

Kyrkan ska inte vara alltför försiktig i samhällsdebatten. Den ska vara just en samvetsröst – och inte en len och späd sammetsröst.

(Först publicerad i Kyrkpressens Helsingforsbilaga Hextra 27.10.2016)