Ledarskribenten Susanna Ginman var i måndagens Hbl (21.7) ute i ett verkligt angeläget ärende. ”Där SFP förr hade en mycket stark socialliberal fåra är det nuförtiden allt svårare att få syn på de elementen i partiets politik”, skrev hon. Det var kanske ingen slump att ledaren publicerades bara några dagar efter en av de genom tiderna verkligt stora socialliberala SFP-profilernas, Elly Sigfrids, bortgång.

Ginmans iakttagelse byggde delvis på att det allmänna samhällsklimatet förskjutits högerut, men delvis också på den bild man lätt har fått av SFP:s profilering i den nuvarande, bredbenta regeringen. Partiledaren Carl Haglund har – liksom företrädaren Stefan Wallin – i det allmänna medvetandet lätt framstått som Samlingspartiet mycket närstående.

Ginman nämner som färskt exempel Haglunds kritik av social- och hälsovårdsreformen för att den inte tillräckligt omfamnar privata vårdföretag. Själv anser Haglund att valfrihet inte är högerpolitik, utan liberalism. I det allmänna medvetandet spelar kanske Haglunds, och Wallins, flaggande för ett Natomedlemskap en ännu större roll – trots att den frågan logiskt sett numera inte har något med axeln höger–vänster att göra. Men gamla associationer tycks fungera än.

 

För att lite nyansera bilden kunde man hänvisa till EU-valet nyligen, där SFP:s socialliberala profiler med återvalda Nils Torvalds i spetsen rönte stor framgång. I själva verket får man leta sig ned till sjunde plats i röstetal bland partiets kandidater innan man finner den första som profilerat sig som moderat höger.  Ännu längre ner finns ett par-tre till.

Man kan också hävda att med Alexander Stubb som partiledare, statsminister och kandidat även i nästa riksdagsval löper SFP en större risk att tappa röster till Saml än till exempelvis SDP under Antti Rinnes ledning. Det kan alltså hända att SFP rent strategiskt-taktiskt gör klokt i att profilera sig snarare på högerkanten än i den politiska mitten.

 

Det vore ändå ett alltför cyniskt resonemang. SFP:s styrka ligger ju i den ideologiska bredden och då måste partiet slå vakt också om sin socialliberala flygel. I riksdagsgruppen börjar det bli lite tunnsått med socialliberaler, sedan en av de mest utpräglade, Håkan Nordman, i det förra valet avstod från kandidatur.

Susanna Ginman hänvisade också till Astrid Thors sorti, men ersättaren Jörn Donner bör väl – i den mån man alls kan ge honom någon ideologisk stämpel – kunna betraktas som en värdig efterträdare även ideologiskt. Såsom Ginman skrev, är Ulla-Maj Wideroos sorti i nästa val en annan faktor, liksom risken för att Christina Gestrin inte ställer upp – eller, i konkurrens med den andra Esbobon Haglund, inte blir återvald.

Eftersom politisk profilering i hög grad handlar just om personligheter, skulle SFP för att kunna försvara positionen även som det Sociala, Frisinnade Partiet behöva en ny galjonsfigur på den socialliberala flanken.

Eller en nygammal: Eva Biaudet!

(Först publicerad som I dag-kolumn i HBL 24.7.2014)