Enligt stadens nya generalplan ska infartsvägarna till Helsingfors byggas om till s.k. stadsbulevarder, med bostäder och affärer, träd och spårvagnar i stället för bara körfiler. Vi behöver tomtmark för bostäder och längs infartslederna finns det sådan.
Men det är viktigt att minnas tidsperspektivet. Generalplanen tar sikte på 2050, alltså över 30 år framåt i tiden. Ingen har väl ens föreställt sig att alla 7-8 infartsvägar skulle bulevardiseras under de tio eller ens tjugo första åren.
Det gäller tvärtom att skynda långsamt. Alla infartsvägar lämpar sig kanske inte alls för en bulevardisering. Problemen med hur den nödvändiga trafiken ska löpa in och ut från stan måste lösas. Anslutningsparkering måste erbjudas om man alls ska inbilla sig att folk byter från bil till spårvagn eller tåg eller metro. Minns också att över hälften av kollektivtrafiken i HRT-området alltjämt sköts med bussar.
Och så har vi inte minst känsliga områden som inte får läggas under asfalt och bostadshus: framför allt Centralparken, men också t.ex. Drumsös stränder. Därför hoppas jag att Tavastehusleden och Västerleden aldrig blir stadsbulevarder.
Enligt förslaget till stadens strategi för de kommande fyra åren står Vichtisleden först i tur, medan Tusbyleden ska börja planeras. Det kan vi säkert leva med, men sedan måste vi ta det lugnt och se hur dessa pilotfall utfaller.
För Tavastehusledens del har det visserligen kastats fram kompromisser, såsom bara en smal rad av bostadshus precis vid vägen på Centralparkssidan eller så en ”ensidig” bulevard med bebyggelse bara på västra sidan, men inte på den östra. Jag befarar ändå att sådana kompromisser innebär att man ger lillfingret åt den onde som sedan, finger för finger, tar hela handen.
Det får inte ske. Centralparken är omistlig – inte bara för dem som i t.ex. Haga, Britas och Månsas bor nära den, utan för alla helsingforsare.
(Först publicerad i stadsdelstidningen Haagalainen)