Då jag valde den här dagen för en kolumn hade jag tänkt skriva om vård- och landskapsreformen i Nyland, och om att det östnyländska landskapet från Sibbo till Lovisa blir det mest tvåspråkiga.
Det är anmärkningsvärt, för vi upplever ju att Västnyland bättre än Östnyland bevarats svenskt. Men det gäller bara Ingå och Raseborg, medan Hangö, Sjundeå och Kyrkslätt förfinskats minst lika snabbt som Borgå och stadskärnan i Lovisa. Och framför allt blir Esbo så dominerande i landskapet Västnyland att finskan blir ett klarare majoritetsspråk där än i Östnyland.
Detta hade jag alltså tänkt skriva om – innan jag hörde att min gamla skola, då Thorsby folkskola, nu Pernå kyrkoby skola, hotas av stängning. Det bara kan jag inte låta bli att protestera emot.
Jag gick i den skolan i fyra år, 1959–1963, först tre år i ”småskolan” för tant Ruth (Ekholm), och sedan ett år i ”storskolan” för farbror Gunnar (Backlund) innan jag började i Lovisa svenska samlyceum. Pappa Nisse var direktionsordförande i skolan.
Jag var före jul på en julkonsert i Helsingfors domkyrka, och vem står inte staty på hedersplats mittemot predikstolen om inte en annan Thorsbypojke, Mikael Agricola. Luther har placerats längre bak.
Vi bodde i gamla kaplansgården Nallas rakt nedåt mot stranden från skolan. Snett över en åker låg – ligger – Sigfrids hemman, där Agricolas barndomshem anses ha legat. Och där närmare ett halvt årtusende senare sångarbröderna Uffe och Bosse Andersson (den senare nu kanske mest känd som Fridas pappa…) växte upp. De gick i samma skola.
Nu menar jag förstås inte att skolan måste bevaras för att reformatorn och det finska skriftspråkets fader Agricola var från Thorsby eller för att generationer av Thorsby- och Kyrkobybarn gått i den. Förr fanns det skolor både i Särklax och Sarvlax också, och de har inte kunnat bevaras.
Men Kyrkobyskolan har i dag 30 elever. Inte var vi fler på min tid. I min klass var vi bara fyra. Inte fick vi men för livet av det – snarare tvärtom.
Jag förstår mycket väl att en skola inte kan bevaras bara på historiska och emotionella grunder. Beslut måste grundas på rationell faktabasis, men enligt min bedömning går emotioner och rationalitet här hand i hand.
Om det stämmer att skolan för att kunna fortsätta nästa år skulle behöva futtiga 13 000 euro, och i fortsättningen kanske 30 000 per år, behöver man inte ha laudatur i kommunal ekonomi för att fastslå att stadens finanser inte kan stå och falla med det.
Pernå kyrkoby och Thorsby har redan blivit utbyar i Pernå, förlåt Lovisa. Av kommunal service finns bara skolan och biblioteket kvar. I min barndom fanns tre butiker, nu ingen. Bussturerna har reducerats drastiskt.
Synd att kyrkan, som stod där redan före Agricolas tid, har byggts i en så gudsförgäten avkrok.
Stäng inte Pernå kyrkoby skola!
(Först publicerad i Lovisatidningen Nya Östis 3.1.2020)