I Nya Östis den 20 oktober skrev både chefred. Kim Wahlroos i ledaren och prof.em. Bo Lönnqvist i sin kolumn om temat Centrum och periferi. Som sig bör i en tidning som utges i Lovisa försvarar bägge periferin.

Utan att alls polemisera vill jag fortsätta lite på tråden. Själv har jag bott och verkat både i centrum och periferi: född i Helsingfors av helsingforsiska föräldrar med det första hemmet i Rödbergen, uppvuxen i Pernå, skolgången i Lovisa, och efter studentexamen sedan 45 år åter bosatt i Helsingfors – om också aldrig i stadskärnan, utan i stadens ”periferier”. Däremot har alla mina arbetsplatser legat i absoluta stadskärnan, såsom HBL:s redaktion och riksdagen. Och så har jag ju erfarenhet både av att sitta i Pernå kommunfullmäktige (under studietiden åren 1976-1981) och sedan 2013 i Helsingfors stadsfullmäktige.

För mig är det därför naturligt att försvara både centrum och periferi. Jag är lycklig över privilegiet att ha fått växa upp på landet och gå i skola i en mindre stad, men trivs också utmärkt i storstaden – låt vara sedan 27 år i eget hus i trähusstadsdelen Mosabacka. I huvudstaden finns ju allt man kan tänkas behöva.

Men det är inte bara på mina egna erfarenheter jag bygger mitt försvar av både centrum och periferi. Det finns förstås mer objektiva, ja självklara grunder. Utan periferier har vi ingen inhemsk livsmedelsproduktion, inga skogar att ha byggt upp vårt välstånd av, och ingen mer eller mindre orörd natur.

Jag koncentrerar mig ändå på språkaspekten. Redan vår stora finlandssvenska sociolog Erik Allardt formulerade i tiden tesen om vad som skiljer finlandssvenskarna från de flesta språkminoriteter i Europa: vi finns inte bara i periferierna utan också i centrum.

Vi finns också i huvudstaden, där president, riksdag och regering håller till, där landets ledande – och tvåspråkiga – universitet och många andra utbildningsinstitutioner ligger, där de ledande massmedierna finns, där kultur- och organisationslivet har sitt nav…

I det övriga Europa lever språkminoriteterna mest bara i periferierna, av den enkla orsaken att de finns vid gränserna mot de länder som de kan räkna som sina moderländer. Utan ett starkt fotfäste i centrum, i huvudstaden, skulle vi lätt vara en lika marginell språkminoritet som många andra.

Men detta betyder ingalunda att svenskan i Finland skulle kunna överleva utan att vara ett starkt och ofta dominerande språk i ”periferierna”: i östra och västra Nyland, i Åboland, på Åland och i Österbotten.

I Helsingfors är vi trots allt bara sex procent av befolkningen som har svenska som modersmål, alltså en lika stor andel som i landet som helhet. Här försvinner vi lätt i mängden, även om vi är 37.000 – den största svenska befolkningen i någon kommun i Finland.

Och som Kimmen Wahlroos helt riktigt påpekade: det är periferierna som ritar Svenskfinlands gränser. Och de mest kritiska gränserna ligger i periferiernas periferier: Lovisa/Pyttis/Kotka, men också Hangö och Karleby.

(Först publicerad i Nya Östis 10.11.2016)