T som i Taktik, Talesman, Talvivaara, Tandvård, Teckenspråk, Teletjänster, Terrorism, Tillväxt, Tjänster, Tolerans, Transportbranschen, Tredje sektorn, Trepartssamarbete, Tryckfrihet, Trygghet, TTIP, Turism och Tvåspråkighet

Taktik måste man ibland tillgripa också i politiken, men bättre är förstås alltid att ha en mer långsiktig strategi. Och taktiken får inte förvandlas till ett smutsigt taktikspel,

Talesman för sina väljare vill och bör en riksdagsledamot vara – se vad jag skrev om ombudsman under O!

Talvivaara skrev jag om under G som i gruvor. Sedan dess har det uppenbarat sig en brittisk investerare som är villig att köpa verksamheten. Den goda nyheten är i bästa fall att gruvan kan öppnas igen, erbjuda arbetsplatser och ge oss exportintäkter. Den dåliga nyheten är att åter en finländsk gruva hamnar i utländska händer. Som jag skrev under G: Vart har vårt gruvkunnande försvunnit? Sedan Outokumpus storhetsdagar, alltså.

Tandvården har av för mig helt obegripliga skäl behandlats styvmoderligt i den offentliga vården, och länge stod den ju helt utanför sjukförsäkringen. Många kommuner med Helsingfors i spetsen har långt ifrån den kapacitet som skulle behövas för att inom rimlig tid kunna erbjuda sina invånare tandvård i kommunal regi. Därför har de tvingats upphandla tjänster av privata tandläkarstationer – vilket i och för sig är helt ok. Men då man inte får tid för en granskning av garnityret är det svårt att komma in i vårdrullorna – och resultatet är att tänderna hinner bli i sämre skick och vården därför blir bara dyrare. Samtidigt vet vi att tandhälsan är central för totalhälsotillståndet, och att tandinfektioner kan vara fatala. Det är ju inte för ros skull den som ska genomgå en större operation först måste få sina tänder lagade. Vilken är lösningen? I dagens och de närmaste årens ekonomiskt trängda läge är det säkert orealistiskt att tänka sig en större satsning från det offentligas sida på tandvården, men nog måste den ges hög prioritet då – om – tiderna blir bättre! Men inte får den under tiden undantas från sjukförsäkringen.

Teckenspråket ligger nära mitt hjärta, eftersom min farfar var döv, eller dövstum som det kallades på den tiden. Hans dövhet var inte medfödd, utan en svit av scharlakansfeber vid två års ålder, på 1890-talet. Eftersom också min farmor hade svårt nedsatt hörsel blev teckenspråket min pappas och hans syskons andra modersmål. Som präst i Pernå hade pappa scouting- och skriftskolverksamhet i den dåvarande dövskolan i Borgå, och det var han som långt senare lärde president Tarja Halonen – familjebekant till min bror – lite teckenspråk. Själv lärde jag mig aldrig mer än att jag kunde kalla farfar till mat- eller kaffebordet och lite till. Jag kan också teckna mitt namn: Björn tecknas förstås som namnet på djuret (ett kors med handen över näsa och läppar för att beskriva björnens kluvna nos) och så hade min farfar ett smeknamn på basis av att han som en gentleman av den gamla stammen alltid bar manschetter (man visar var manschetter finns på ärmarna). Gamla döva som kände farfar förstår alltjämt vad jag menar då jag tecknar mitt namn på det här sättet, trots att farfar dog redan 1974. I varje händelse vill jag som riksdagsledamot bryta en lans för teckenspråkens – vi har ju två, ett finskt och ett finlandsvenskt – ställning. På gott och ont har vi ingen särskild svensk dövskola längre i Finland, utan de barn som inte kan integreras i grundskolor är hänvisade till utbildning i Sverige.

Teletjänster har vi gott om i Finland, med en relativt hård konkurrens mellan särskilt tre huvudaktörer, vilket håller priserna nere. Men en sak borde fixas, för att rationalisera och att inte behöva förfula landskapet med alltför många telemaster: masterna borde vara gemensamma för alla operatörer, lämpligen ägda av ett fristående bolag.

Terrorismen har krupit allt närmare Finland, nu senast genom attentaten i Köpenhamn. Tyvärr går ingen helt säker, inte ens vi här i Finland. Vi måste vara på alerten, och låta skyddspolisen göra sitt preventiva jobb. Alla de som har rent samvete behöver ju inte oroa sig för övervakningskameror, telefonavlyssning och mejlkontroll – förutsatt förstås att vi kan lita på att övervakarna inte intresserar sig för annat än huvudsaken. Det är lätt att säga att vi ska förebygga terrorism genom att utrota fattigdomen i världen, lösa etniska och religiösa konflikter på fredlig väg och överbrygga klyftorna mellan folk, kulturer och religioner, och det ska vi naturligtvis försöka göra. Men vi måste nog också förebygga och bekämpa terrorism med polisiära metoder.

Tillväxt behöver vi för att kunna minska underskottet i statsfinanserna och trygga välfärden på sikt. Det har också de insett som förr om åren med ekologiska motiveringar talade för nolltillväxt. Redan då föredrog jag begreppet selektiv tillväxt, för att beskriva att vi inte kan ha en oändlig materiell tillväxt som tär för hårt på råvaror och andra naturtillgångar, medan t.ex. tillväxten i servicesektorn ju bara marginellt tär på naturresurserna. Och förnybar energi är ju – just det, förnybar.

Tjänster är alltså det vi kan och bör satsa på, också som exportprodukter. Know-how på olika sektorer, elektroniska tjänster o.s.v.

Tolerans hör till de allra viktigaste värderingarna i livet. Det enda jag inte kan tolerera är intolerans.  Men samtidigt bör vi minnas att tolerans strängt taget är ett svagare ord än acceptans, för att inte tala om respekt. Om vi bara ”tolererar” det som i något avseende är annorlunda än vi själva betyder det ännu inte att vi omfamnar det, vilket vi borde göra.

Transportbranschen är illa trängd i Finland. Utländska transportföretag, framför allt ryska men också baltiska och polska, som har lägre arbetskraftskostnader, kan tanka billigt bortom gränserna och ofta har äldre och sämre fordon håller på att ta över landsvägstransporterna med långtradare. Det här är ett lönsamhets- och sysselsättningsproblem, men också en trafiksäkerhetsangelägenhet. Varföre har vi inte vägavgifter för utländska fordon, som i så många andra länder?

Tredje sektorn är ju den som befinner sig i terrängen mellan den offentliga sektorn och den rent privata, även kallad kommersiella eller vinstdrivna. Av den tredje sektorn förutsätts att den inte genererar vinst, åtminstone inte utöver vad som återplaceras i verksamheten. Den är därför guld värd som ett fullgott komplement och alternativ till den offentliga sektorn. På svenskt håll i Finland har vi proportionellt sett en starkare tredje sektor än på finskt håll, liksom vi överlag har fler organisationer av olika slag som dessutom har lyckats samla ihop kapital för att driva sin verksamhet. Folkhälsan är den största enskilda organisationen, men det finns många andra som t.ex. upprätthåller äldreboenden, daghem och samlingslokaler av olika slag. Utan den tredje sektorns starka roll skulle den svenska servicen i Finland vara mycket mer begränsad. Den är en trygg partner då kommunerna upphandlar tjänster.

Trepartssamarbete har delvis oförtjänt fått ett dåligt rykte för att det inte alltid håller sig till sin läst, arbetsmarknaden, utan vill börja styra och ställa om annat också, över de demokratiskt valda beslutsfattarnas huvuden. Men minns att det utöver arbetsgivar- och arbetstagarparter finns också en tredje part i samarbetet: staten, som står för det demokratiska elementet. I EU kallas motsvarande samarbete mellan arbetsmarknadsparterna och kommissionen ”social dialog”. Bara de tre parterna håller sig till det de ska befatta sig med är samarbetet nog en tillgång.

Tryckfriheten infördes i Sverige-Finland 1766 på finländskt initiativ– se Offentlighetsprincipen under O! Den fyller alltså nästa år 250 år. Hoten mot tryck- och yttrandefriheten kommer hos oss inte från myndigheters sida i form av censurförsök, utan från de extremister som inte accepterar en västerländsk tryckfrihet utan hotar med och utför terrordåd som syftar till att skrämma till tystnad. Vi kan inte ge efter för det hotet, men bör självfallet utnyttja tryckfriheten med god smak.

Trygghet behöver alla, precis som mat, dryck och tak över huvudet. Tryggheten har flera dimensioner: t.ex. den säkerhetspolitiska, den ekonomiska och så den svårgripbara men inte mindre viktiga icke-materiella, den där subjektiva känslan av att vara trygg. Alla är lika viktiga för den totala tryggheten.

TTIP är den engelska förkortningen för Transatlantic Trade and Investment Partnership, alltså det transatlantiska handels- och investeringspartnerskap som USA och EU planerar ingå. Frihandel, utan tullar och andra regleringar, är i princip en god sak. Frihandel har vi redan länge haft inom Europa, för vår del först inom ramen för Efta, sedan genom vårt frihandelsavtal med EEC och numera som medlem i EU. Frihandel främjar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten. TTIP är dock förknippat med vissa problem som måste lösas innan det för Europas del kan godkännas. Framför allt måste mekanismen för att lösa tvister om investeringsskyddet utformas så att det blir förenligt med en europeisk rättsuppfattning. Det kan inte gå till så att ett amerikanskt företag, såsom i vissa fall i förhållande till andra länder, kan dra en stat inför skiljemannadomstol med anklagelser om att t.ex. landets tobakslagstiftning är ett orimligt handelshinder och strider mot investeringsskyddet. Sådana tvister ska lösas i oberoende domstolar. Och så måste de europeiska konsumenterna få garantier för att inte omärkta amerikanska GMO-produkter får fri tillgång till vår livsmedelsmarknad.

Turismen är en servicenäring med stor tillväxtpotential i Finland. Just nu har turistströmmarna från Ryssland radikalt minskat, men förhoppningsvis förbättras förutsättningarna snart för en ny uppgång. Minns att det bor lika många människor enbart i S:t Petersburg som i hela Finland. Också från andra närområden kan turister lockas till oss. Finnair har hittat en utmärkt marknadsnisch med sin trafik mellan Europa och Asien, men det skulle gälla att få passagerarna att göra fler uppehåll i Finland. Jag är inte säker på att ett Guggenheimmuseum skulle vara en effektiv metod för att locka fler turister, snarare är det vår orörda natur med skärgård, insjöar, skogar och fjäll som är vårt trumfkort. Och lugnet och – tystnaden.

Tvåspråkighet leder enligt den s.k. taxellska paradoxen lätt till enspråkighet, men det gäller institutioner såsom utbildningsenheter. Tvåspråkiga individer är en annan sak. Många kallar sig gärna tvåspråkiga, men när det riktigt gäller är det få som kan hävda at de har två likvärdiga modersmål. Därför kan man inte motivera brister i den svenska servicen med att ”alla finlandssvenskar ändå är tvåspråkiga och kan finska”. Enligt vår gällande språklag måste var och en välja ett modersmål som sitt. Möjligheten att registrera sig som tvåspråkig har dryftats, men det är inte säkert att svenskan i Finland skulle gynnas av att det i stället för närmare 300 000 svenskregistrerade skulle finnas t.ex. 150 000 svenskregistrerade och låt oss säga 250 000 som registrerat sig som tvåspråkiga. Ett minimivillkor för att ett sådant system skulle vara till nytta vore att de tvåspråkiga alltid skulle räknas den lokala språkminoriteteten i varje kommun till godo.