Kärt barn har som känt många namn. Helsingforsarna älskar sina spårvagnar, men till vardags kallar vi dem inte så, utan spåra, skuru eller, från finskan, ratikka…

En klassisk frågesportsfråga är vilka finländska orter utöver Helsingfors som har haft spårvagnstrafik. De flesta lite äldre vet att Åbo hade det, till 1972. En ännu äldre generation vet att Viborg hade det, fram till 1957, alltså tolv år in på sovjettiden.

Sedan blir det svårare, men det finns faktiskt några till. Brändö villastad hade sin egen spåralinje. Och så hade Haga köping och Hoplax kommun spårvagnar redan innan de efter kriget anslöts till Helsingfors. På motsvarande sätt körde spårvagnarna i Åbo in i grannkommunerna S:t Karins och S:t Marie. Och eftersom Brändö , Drumsö (med en intern hästspåralinje) och Hoplax i tiderna hörde till Helsinge kan också den kommunen räknas hit. Men det vore nog en överdrift att hävda att Vanda därmed varit en spårvagnsstad…

Helsingfors får snart sällskap av Tammerfors, men under decennier har huvudstaden varit ensam om sina spårvagnar. Nils Mustelin, känd även som musikvetare i Kontrapunkt, var en utpräglad skeptiker, och som alternativ till astrologin – som ju bygger på att stjärnornas positioner vid födelsetidpunkten bestämmer resten av våra liv – utvecklade han ”spåralogin”, enligt vilken det är spårvagnarnas positioner vid födelseögonblicket som är avgörande. Den satiren träffade mitt i prick!

Helsingfors kommer att utveckla och utvidga spårvägsnätet. Vid sidan av de gamla förorterna Munksnäs, Lill-Hoplax, Kottby och Arabia kommer också Ilmala norr om Böle att få sin linje. Och inte minst Kronbergsstranden och Degerö över de dyra broar över Kronbergsfjärden som jag personligen är kritisk till. I framtiden skulle den linjen dras vidare över den nya stadsdelen Vårdö (tyvärr, jag skulle bevara den holmen som naturområde) ända till Ramsöstranden och Nordsjö.

Busholmen kommer att få hela tre linjer: vid sidan av nian också åttan längre in än nu i den nya stadsdelen, och dessutom sjuan. Sexan dras däremot vidare åt lite annat håll från Gräsviken, först till Varvsstranden och senare ut till Ärtholmen.

Redan i höst återuppstår femmans spåra, men inte ända till Tölö torg som förr i världen, utan mellan Järnvägsstationen och Vikingterminalen. Den ersätter alltså 4T.

Spårvagnsrutterna ska också göras snabbare. Om det låter sig göras med hjälp av intelligentare trafikljus och fler egna filer i förorterna är det bra, men däremot hör jag till dem som inte vill förlänga avstånden mellan hållplatserna, vilket också har föreslagits. Spårvagnarna ska förbli barn-, barnvagns-, senior- och handikappvänliga, och då är det viktigare att hållplatserna ligger tätt och resan är mjuk, än att farten maximeras.

På tal om att åka mjukt är de allra nyaste, inhemska spårvagnarna bäst också i det avseendet. De har börjat serietillverkas och ersätter så småningom de äldre spårvagnar som inte har fått en låggolvsdel inmonterad i mitten. De nya går faktiskt på gummihjul – där inne i maskineriet, alltså.

Och eftersom denna betraktelse skrivs för Kyrkpressen får jag väl avsluta med spårvagnarnas religiösa dimension, också om vitsen är lite sliten: de tar sin kraft från ovan.

(Först publicerad i Kyrkpressens Helsingforsbilaga Hextra 23.3.2016)