IV. Ekonomi är inte allt, livskvaliteten är lika viktig

”Allt är inte materiellt, allt kan inte mätas i pengar och mängder. Vi måste också bry oss mer om varandra, och vidga familjebegreppet. Här har Europa en del att lära av fattigare länders kulturer. Och satsa på hälsa och välmående, inte bara på prylar.”

Och vad ska nu detta betyda? Välfärd, välmående och livskvalitet kan inte alltid kvantifieras. Lika viktig som den materiella levnadsstandarden är den immateriella: välmåendet, välbefinnandet, både den fysiska och den mentala hälsan.

Minst lika viktigt som att ge prylar är att ge tjänster, själv eller via mellanhänder.

EU ska ju vara en plats där man lär sig av varandras ”best practices”, bästa praxis, bästa sätt att förverkliga goda avsikter. Förenklat sagt har vi i Nordeuropa överlåtit åt samhället att sköta våra barn å ena sidan och våra äldre å den andra, medan man i både Sydeuropa och Östeuropa alltjämt tar mer ansvar själv, i familjen, släkten eller byagemenskapen.

I Sydeuropa bottnar det delvis i ett slags katolskt välgörenhetstänkande, medan det särskilt för Östeuropas del också bottnar i omständigheter dikterade av den krassa ekonomiska verkligheten.

Samtidigt som Syd och Öst säkert eftersträvar en nordeuropeisk praxis med dagvård som erbjuds alla barn, och äldrevård på institutioner då sådan behövs, har vi i Nord anledning att fundera över om vi inte bör ta lite modell av de andra.

Visst kunde vi ha mer välgörenhets- och frivilligarbete för att komplettera samhällets service, och visst kunde vi ta ett större ansvar för barnen genom att vidga också pappaledigheterna och visst är det en vacker tanke att då det finns praktiska möjligheter ta mer hand om våra äldre föräldrar och släktingar.

I det gamla bondesamhället bodde ofta tre eller fler generationer på samma gård. Till det finns ingen återvändo i dagens urbana samhälle, men element ur det gamla kunde tas till heders igen.