IX. Både mer och mindre federalism

”Vi behöver mer beslutsfattande på unionsnivå där sådant krävs, som i miljöpolitiken och den ekonomiska politiken – för att alla ska följa överenskomna regler. Men beslut som berör bara vissa länder och regioner ska fattas på nationell nivå, där sakkunskapen och erfarenheten finns och där man också ska leva med följderna.”

Som katekes till denna nästsista tes passar detta mitt inlägg i Hbl:s valhörna häromdagen:

Borde EU utvecklas mot en stark federation likt USA, eller tvärtom försvagas? Både och, svarar jag.

Unionens grundare såg framför sig ett Europas förenta stater. Men i stället för att fördjupa samarbetet så långt mellan sex, nio eller tolv stater, valdes den andra vägen: expansion till 15, 25 och nu 28 länder. Nu är EU för heterogent för att kunna bilda en förbundsstat.

Men EU ska vara starkt i de stora frågor som kräver det: fredens bevarande med hjälp av ekonomiskt samarbete och gemensamma ekonomiska spelregler, demokrati och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter, och så i miljöpolitiken, för miljön känner inga nationella gränser.

Däremot bör EU sovra bland detaljreglering som krånglar till medborgarnas och små och medelstora företags vardag. Ofta skyller man visserligen på EU då det i själva verket handlar om alltför strikta tolkningar på hemmaplan av EU:s regelverk, som har haft goda avsikter. Men det finns också många exempel på sådant som EU gärna kunde hålla fingrarna borta från.

EU bör förbli ett mellanting mellan federation och mellanstatligt samarbete. Det betyder att vi får acceptera den komplicerade strukturen med dels federala organ som kommission, parlament och domstol, dels det mellanstatliga ministerrådet och toppmötet, Europeiska rådet. Hellre komplicerat än alltför enkelspårigt.