Tes VII – en katekes

VII. Kulturmångfalden är Europas styrka

”EU ska inte eftersträva likriktning och homogenisering. Europa hämtar sin livskraft ur mångfalden av folk, kulturer, språk, religioner och livsstilar, och så ska det förbli.”

Och vad det ska betyda? Låt oss ta det riktigt konkret. Varför vill vi gärna resa på semester till Paris, den spanska solkusten, Prag eller de grekiska öarna?

Alltid handlar det inte om ett varmare klimat, utan om så mycket mer. Det handlar om att det är intressant att stifta bekantskap med andra länders kulturer: allt från fornlämningar, historiska byggnader och konstskatter till mat- och dryckeskultur. Och varför fascinerar de? Jo, för att de är annorlunda än vår egen kultur.

Detta är Europas adelsmärke: mångfalden av länder, folk, kulturer, språk, religioner, livsstilar, maträtter, vinsorter, ostar …

Också inom medlemsländerna finns det kulturskillnader, och det beror på att praktiskt taget inget land är helt homogent vad kulturer och språk beträffar. Till exempel vi 300.000 finlandssvenskar är bara en av många språkminoriteter, av vilka den största, katalanerna i Spanien, är större än Finlands hela befolkning.

Av EU:s 500 miljoner invånare hör var tionde, alltså 50 miljoner, till en minoritetsspråkgrupp i sitt land. Det finns stora kulturskillnader mellan det flamländska och det vallonska Belgien, mellan Barcelona, Madrid och Malaga, mellan London och Skottland, mellan Milano och Neapel, mellan Hamburg och München, mellan Gdansk och Krakow, och listan kunde göras hur lång som helst. Alla skillnader är förstås inte språk-, men nog kullturrelaterade.

Hur tråkigt vore inte Europa om vi skulle bli bjudna på memma, karelska piroger och kalakukko också i Dublin, Lissabon, Aten och Bratislava! Men det handlar om större saker än så: i en dialog mellan olika kulturer föds det lätt också något nytt!