Mitt främsta motiv för att ställa upp i valet av det gemensamma kyrkofullmäktige var att säkra att våra tre svenska församlingar inte slås samman till en enda.

Församlingarna är redan nu geografiskt så vidsträckta att det är en utmaning att trygga verksamhet överallt. Ta bara min egen, Petrus. Den sträcker sig från Lövö i sydväst till Parkstad i nordost. Själv bor jag i detta nordöstra hörn, i Mosabacka.

Alla tre församlingar har också ett medlemsunderlag som väl står sig vid en jämförelse med svenska församlingar på andra orter. Störst är Johannes i de södra stadsdelarna med cirka 11 500 medlemmar. Petrus i väster och norr har 6 500 och Matteus österöver 5 500.

Jämfört med de 17 finska församlingarna är de tre svenska förvisso små. Bara tre av de finska har färre medlemmar än Johannes, medan Petrus och Matteus är minst. Men med flerfalt större områden än de finska.

Församlingarna i Helsingfors har startat projektet Modigt tillsammans 2023. Det sägs inte ut, men misstanken är att siktet är inställt på en reducering av antalet församlingar – på finskt håll till kanske ett dussintal. Medlemsantalen sjunker, och ekonomin ansträngs.

Ändå anser jag att tre svenska församlingar är ett minimum. Om man tänker sig två, lyckas det nog inte genom en sammanslagning av de två mindre – som då skulle sträcka sig från Lövö till Östersundom!

Dessbättre finns ett alternativ: ett intensifierat samarbete mellan de tre, särskilt kring vissa funktioner. Barn och åldringar ska inte tvingas resa långa vägar för gemensam verksamhet, men kanske ungdomar och vuxna gärna gör det? Bara för att nämna ett exempel.

Gärna tillsammans, alltså – men inte alltför modigt och åtminstone inte dumdristigt. Vi ska inte förlora svenska domäner.

(Först publicerad på Kyrkpressens Helsingforssidor 16.1.2020)