Tio observationer kring resultatet av gårdagens riksdagsval:

– Den samlade vänsterns resultat (34 sossar + 12 vf-are = 46) är all-time-low, och det med råge. Vänsterpartierna hade senast majoritet i riksdagen 1966-1970, sedan dalade underlaget ganska snart mot en tredjedel och är alltså nu under en fjärdedel.

– Även om man enligt svenskt och tyskt mönster skulle räkna in de gröna i ett “rödgrönt block” stannar siffran på 46 + 15 = 61, alltså under en tredjedel. Och det kan man inte göra hos oss.

– Moraliskt blev Saml tvåa, med en högre röstandel (18,2) än Sannfi (17,6), men p.g.a. valsystemets nyckfullhet fördelades mandaten tvärtom (37 mot 38), och tyvärr är det mandaten som väger tyngst.

– Aldrig förr har sossarna halkat ner på fjärde plats bland partierna.

– Den stora valsegraren Centern och tvåan (i mandat) Sannfi är ganska respektive ytterst attitydkonservativa partier. Dessbättre uppvägs detta i någon mån av de grönas mandat- och SFP:s röstframgång, och C + SF har ju inte majoritet i riksdagen, inte ens med hjälp av det tredje attydkonservativa partiet KD.

– Ganska uppenbart, även utan några närmare mätningar av väljarströmmarna, är att Saml tappat väljare till Centern (och i Nyland också till SFP), medan SDP tappat till Sannfi.

– De gröna har klart akterseglat VF, både i röstandel och i mandat.

– Kvinnornas andel i riksdagen verkar ha stagnerat (t.ex. valdes bara tre SFP-kvinnor, mot fem plus Ålands representant senast), medan det i riksdagen invaldes fler unga än på länge.

– Det svenska inslaget i riksdagen stärktes då VF utöver Sylvia Modig och Annika Lapintie fick en tredje svensk ledamot i Li Andersson, och Anne Berner invaldes från Centern. Tyvärr försvagades det i gengäld i ett tungt vägande avseende då folktingets vice ordf. Kimmo Sasi (Saml) inte lyckades bli återvald.

– SFP:s otur i Vasa valkrets innebar att proportionerna mellan Österbotten och södra Finland försköts från balanserade 4-5 till mer ojämna 3-6.

Detta var tio iakttagelser, så där i all hast.