Toppkandidaterna är galjonsfigurer

SFP:s kandidater i vårens EU-val var lördagen den 1 februari med då vårt europeiska, liberaldemokratiska parti ALDE i Bryssel nominerade sina kandidater för topposter i unionen. Det blev en duo: Belgiens förre premiärminister Guy Verhofstadt är vår kandidat för kommissionsordförandeposten, och Finlands kommissionär Olli Rehn vår man för andra höga poster.

Ska vi låta oss nedslås då min tidigare Hbl-kollega Bjarne Nitovuori i sin Idag-kolumn(HBL 4.2) avfärdade de europeiska partiernas toppnomineringar med att det ändå är regeringarna som avgör? Nej, det behöver vi inte.

Nitovuori har i och för sig helt rätt i att det är de nationella regeringarna som i praktiken förhandlar och avgör fördelningen av topposterna och också kandidaterna för dessa poster. Med ett undantag, dock: Europaparlamentet väljer nog sin talman själv, låt vara att postens partifärg sannolikt kommer att ingå i ett paket som regeringarna enas om.

Men sedan ska, såsom Nitovuori själv konstaterar, parlamentet också godkänna kommissionsordföranden och medlemmarna i kommissionen, alltså kommissionärerna. Han nämner ett exempel på kandidater som har ratats av parlamentet och en gång har parlamentet fällt hela kommissionen.

Nomineringen av toppkandidater ska ses i ett lite vidare perspektiv. Arrangemanget var ett slags kompromiss då somliga har drivit tanken på övernationella val av parlament, medan andra håller fast vid de nationella valen. Valen förblir nationella, men kompletteras som en symbolgärning med att de europeiska partigrupperingarna ställer upp kandidater som gör kampanj även i andra länder än sitt eget. De är alltså närmast politiska galjonsfigurer i valkampanjen. Förhoppningsvis ordnas det också någon valdebatt på unionsnivå där dessa kandidater kan mäta sig med varandra.

Om vi ser strängt realistiskt på just ALDE-kandidaternas chanser är det mycket möjligt att Verhofstadt inte lyckas bli kommissionsordförande då posten går till något av de två största partierna, de konservativa eller socialisterna. Om man inte hamnar i en återvändsgränd, och låter posten gå till det tredje största partiet.

Däremot har Olli Rehn större chans att göra sig gällande för någon annan toppost – låt vara med reservation för att Finlands nuvarande regering kan föreslå en samlingspartistisk kandidat för kommissionen. Finländaren kan alltså ha större realistiska chanser än belgaren. Talmansposten är också en möjlighet.

Bjarne Nitovuori resonerar också kring relationen mellan de olika EU-institutionerna. Förvaltningen är ju komplicerad, med en kommission som visserligen har ensamrätt till att avge lagförslag och suveränt kan bestämma även i vissa större ärenden men som inte är parlamentariskt sammansatt, ett ministerråd och ett toppmöte (Europeiska rådet) som nog kan göra politiska överenskommelser men inte har initiativrätt i lagstiftningsfrågor, och ett parlament som visserligen har fått sin makt utökad i de senaste grundfördragen men som ändå inte har samma suveräna ställning som ett nationellt parlament. Plus en lång rad andra institutioner, med EU-domstolen och Europeiska Centralbanken i spetsen.

Varför är EU:s förvaltning så komplicerad? Jo, helt enkelt därför att unionen inte är en federation, utan en blandning av övernationellt organ och ett samarbete mellan suveräna stater. Och så vill vi väl att det ska förbli.

(Först publicerad som debattartikel i HBL 11.2.2014)