Efter en kort natt (cirka 03.00-07.15, då jag väcktes av den första sms-gratulationen) är jag lite trött och indisponerad, men försöker ändå reflektera lite över valresultatet, det allmänna i allmänhet och mitt eget i synnerhet.
Först en riksobservation: precis som i fjolårets riksdagsval var det bara ett enda parti som inte förlorade röster till sannfinnarna utan behöll sina ställningar. Jo, rätt gissat: SFP. Förklaringen är i och för sig enkel: SFP:s väljare låter sig inte lockas av den sannfinska språkpolitken, som utsår hat mot det ena nationalspråket.
I Helsingfors finns ett aber: SFP höll visserligen sin röstandel och tryggade sina fem mandat, men den relativa ställningen försvagades lite av dels sannfinnarnas frammarsch från fyra till åtta mandat, dels vänsterförbundets framgång från sju till nio. Det betyder att SFP nu tydligare än tidigare är det minsta av de mindre partierna – märk: inte av de små, de är i Helsingfors centern, kd och fkp.
Det är att hoppas att vi lyckas i förhandlingarna om platserna i stadsstyrelsen och nämnderna så att det inte är vi, som ju hållit ställningarna, utan de större partier som tappade röster och mandat, som får avstå platser till de båda valsegrarna.
SFP fick en naggande god grupp, med erfarna Astrid Thors, coming mannen Marcus Rantala, pigga och kunniga senioren Gunvor Brettschneider och en av partiets vice ordförande, ursprungligen tvåspråkiga Päivi Storgård, plus undertecknad vars kvalifkationer andra måste bedöma. Åtminstone förste och andre suppleanten kan räkna med att “sitta inne” alltsom oftast, och här har vi vår MEP Nils “Nicke” Torvalds och mångårige ledamoten Jan D. “Didde” Oker-Blom. Det ska nog bli bra.
Mitt eget röstetal var en verklig lyckträff: 1001 -åtminstone före kontrollräkningen. Visserligen hade jag en betryggande marginal på 250 röster för inval, men visst är röstetalet 1001 speciellt.
Det betyder att varenda enskilda röst kan anses ha fört mig över den magiska tusengränsen. Till exempel den unga finskspråkiga mannens, som jag vid Tre smeder lyckades övertyga om att jag kunde vara något att satsa på. Eller den andra finskspråkiga unga mannens, som på Drumsö kände igen mig som tidigare journalist och på platsen bestämde sig för att rösta på mig.
Men också någon av mina finska grannar här i Mosabacka har lagt den tusende och första rösten. Eller någon av de för mig från tidigare okända personer som ställde frågor till mig per emejl, och kanske sedan röstade på mig. Kanske min aktivitet på Facebook eller mina bloggar gav mig den “avgörande” rösten? Men av röstsiffrorna per distrikt framgick också att det kan ha burit frukt att ha visat sig i stadsdelar som Brändö, Drumsö, Munksnäs Munkshöjden, Malm och Parkstad. Förutom vid Tre smeder, alltså.
Ja, sist och slutligen var det ju förstås bara 1000 väljare som gav mig sitt förtroende. Den sista rösten var väl min egen. Detta kommer att framgå av min lilla tackannons i morgondagens Hbl.
Men redan här och nu: STORT TACK! Jag hoppas att jag är värd förtroendet.