HBL:s chefredaktör Susanna Landor träffade mitt i prick med sin krönika den 18 september, rubricerad ”Använd båda dina modersmål, Helsingfors, och framgång ska följa!”. Särskilt träffande var termen ”två modersmål”, för det är just det som skiljer finskan och svenskan från de cirka 140 andra språk som talas i vår huvudstad.

Ända till så sent som på 1890-talet var majoritetsspråket svenska, grundad som staden var mitt i den nyländska svenskbygden. Om staden kunde anses ha tre modersmål, vore det tredje i så fall ryska som talats här sedan Finland kom under ryskt styre 1809 och Helsingfors blev huvudstad 1812. Finskan och svenskan är dock republikens två nationalspråk, och utgör därmed en kategori för sig.

Också rent matematiskt försvarar svenskan sina positioner jämfört med senare tillkomna språk. Helsingfors har landets klart största svenska befolkning, närmare 37 000, och den har faktiskt ökat på sistone. Den svenska befolkningens andel är – som det anstår huvudstaden – nästan exakt den samma som i landet som helhet, knappt sex procent. Enligt även färska prognoser kommer andelen att förbli stabil, eftersom det är de ”tredjespråkigas” andel som växer, inte de finskspråkigas.

Enligt vår kända finlandssvenska sociolog Erik Allardt är det just den starka närvaron i huvudstaden som skiljer Finlands svenska minoritet från de flesta andra språkminoriteterna i Europa, och förklarar vår starkare position. De flesta bor nämligen i sina länders ”periferier”, ofta vid gränsen till det grannland där deras språk är huvudspråk.

Finlands svenskar bor i centrum, där de politiska och ekonomiska besluten fattas. Och även om antalet och andelen av dem som talar olika utländska språk i Helsingfors, drygt 100 000 respektive cirka 16 procent, redan vida överstiger de svenskspråkigas antal och andel, talar ju dessa kommuninvånare inte ”utrikiska” utan långt över hundra olika språk.

Även den största enskilda gruppen, de ryskspråkiga, uppgår bara till cirka 18 500, alltså hälften av de svenskspråkigas antal. De två följande språken, estniska och somaliska, talas av cirka 11 000 helsingforsare.

Engelska som modersmål talar bara cirka 6 700 människor i Helsingfors. Men det är klart att engelskan är vår tids nästan globala lingua franca, och därför har erövrat en stark position bland de utländska språken. Men långt ifrån alla invandrare förstår och talar engelska.

Hur står det då till med Helsingfors tvåspråkighet? I praktiken inte så bra, för svenskans del. Chefredaktör Landor nämner några exempel på hur svenskan har försvunnit ur gatubilden, börjande med stadens egen officiella information. Jag kunde bidra med många fler.

Ett särskilt problem – symboliskt, men i högsta grad fatalt – är att staden bytt ut sin traditionella vapenlogo med det kända båtmotivet mot en ”modern” version med stadens namn inom en ram som till nöds ska påminna om ett traditionellt kommunvapen. Logon finns i tre versioner: en finsk, en svensk och en tvåspråkig.

De enspråkiga ska användas i stadens ”information”, den finska i finska sammanhang och den svenska i svenska. Vilket tyvärr inte hindrat ”misstag” som att den finska förekommit t.o.m. i annonsering i HBL…

Den tvåspråkiga ska användas då informationen ges på de båda officiella, inhemska språken. Det har tyvärr inte heller alltid fungerat. Sedan kommer det verkliga problemet.

Den enspråkiga Helsinki-logon ska enligt direktiv från stadskansliet användas vid ”marknadsföring” så att budskapet kantänka ska vara så enkelt som möjligt. Men var går gränsen mellan ”information” och ”marknadsföring”? Någon acceptabel förklaring till att vi inte konsekvent kunde använda den tvåspråkiga logon har inte getts. Det gör bland annat vår grannstad Esbo!

Susanna Landor anser att förfarandet är märkligt, ”med tanke på att uppdraget från Helsingfors tvåspråkighetskommitté har varit att uttryckligen använda den tvåspråkiga loggan”. Här överskattar hon tyvärr denna kommittés status och mandat.

Som ordförande i kommittén skulle jag så gärna se att vi kunde ge ”uppdrag” till den övriga stadsförvaltningen, men vi är ett rådgivande organ med rätt att ta initiativ och avge rapporter. (Andra organ med samma status är handikapp-, ungdoms- och äldreråden, jämställdhets- och namnkommittéerna, polisdelegationen och ett dussintal andra…)

Vi har gått igenom stadens service, sektor för sektor, och i våras gav vi en mellanrapport till stadsstyrelsen med rekommendationer. Återkommer vid tillfälle till den. Dessutom har vi tagit ett separat initiativ i logofrågan.

I väntan på behandling av dessa återupptar vi snart vårt arbete, sedan vårt mandat förnyats för de återstående två åren av denna valperiod. Vi kämpar vidare. I kommittén sitter företrädare för de sex största partierna i Helsingfors: Saml, De gröna, SDP, VF, SFP och Sannfi. Vi har hittills varit helt eniga i våra beslut, nu återstår att se vilket gehör vi får.

(Först publicerad som debattartikel i HBL 29.9.2019)