Vi använder ofta begreppet tvåspråkighet lite slarvigt, vilket kan leda till förvirring. Vi borde skilja mellan tvåspråkighet på olika nivåer, från individplanet till kommuner och stat – och inte minst allt däremellan.

En tvåspråkig individ är en individ som obehindrat och mer eller mindre fullständigt talar (minst) två språk. Eva Biaudet är en sådan, tack vare en finskspråkig mamma. Men det finns också tvåspråkiga som lärt sig det andra språket i skolan eller genom språkstudier.

Vårt land är som känt enligt grundlagen tvåspråkigt, vilket betyder att de båda nationalspråken finska och svenska är jämställda. I princip, om också inte alltid i praktiken. Trots att finlandssvenskarna inte är någon minoritet i juridisk bemärkelse, är vi det förstås i praktiken.

En kommun är tvåspråkig enligt lagstadgade kriterier: om minst 8 procent eller 3000 kommuninvånare tillhör den lokalt mindre nationella språkgruppen – eller så på frivillig väg. De tvåspråkiga kommunerna är nu 33 till antalet, av vilka hälften faktiskt har svensk majoritet.

Särskilt i huvudstadsregionen hör tvåspråkigheten till vardagen, men vi får kämpa politiskt för att trygga den svenska service den förutsätter.

Begreppet ”tvåspråkig skola” används ofta slarvigt om en finsk skola och en svensk skola som verkar i samma byggnad, och sådana har vi många av, några också i Helsingfors. De är ändå inte tvåspråkiga skolor.

En sådan hoppas vi däremot kunna få, under namnet Nordiska skolan, som SFP lämnade in en motion om under den förra valperioden. Då kunde vi inte förverkliga planen, då den hade förutsatt att vi hade avstått från den svenska Cygnaeusskolan i Rödbergen – vilket var en omöjlig tanke. Under våren ska planen utredas på nytt.

Men den s.k. Taxellska paradoxen, då? Den som säger att tvåspråkiga institutioner leder till enspråkighet, medan bara enspråkiga tryggar tvåspråkigheten. Om Nordiska skolans undervisning följer principen 50-50 finskt och svenskt, och tillräckligt många elever har svenskan som ett starkt språk, kan risken förhoppningsvis minimeras.

Men i övrigt vet vi att det ligger en del i paradoxen. I organisationslivet har vi både enspråkiga och tvåspråkiga lösningar, och alla vet att många tvåspråkiga inte alltid fungerar så tvåspråkigt som de borde.

Näringslivet binds inte av grundlag eller språklag, utan företagen väljer på vilka språk de vill betjäna. Och så väljer vi kunder vart vi styr våra steg.

Tvåspråkigheten är en stor rikedom för vårt land, inte minst som det första steget mot tolerans mellan medborgargrupper överlag. Två språk i harmonisk samlevnad fostrar till att respektera andra. Tvåspråkigheten är också helt konkret en bro till det övriga Norden.

Man behöver inte vara eller bli finlandssvensk för att känna för tvåspråkigheten och försvara den. Men det kan allt hända att man bör rösta på SFP för att den ska tryggas. SFP är garanten också för Finlands nordiska och internationella kurs, för vår öppenhet inför världen.

(Först publicerad i Eva Biaudets valtidning, som bilaga till HBL 12.2.2019)