Enligt grundlagen och språklagen bör tvåspråkigheten vara självklar i både landet som helhet och vår tvåspråkiga huvudstad. Och ändå är den det ofta inte i praktiken.

Vi har svensk dagis och svenska skolor, biblioteken har också svenska böcker, stadens information är i princip tvåspråkig, vi har tre hälsocentraler (Femkanten, Kvarnbäcken, Munksnäs) som ska garantera svensk service och vi har tack vare privata insatser äldreboende på svenska. Men mycket annat haltar.

Det gäller inte minst hemvården och socialvården i övrigt, men också sjukhusen. Ofta ”glöms” svenskan bara bort, som då den nya centrumbibban höll på att få bara ett finskt namn. Det fixades.

Också SFP:s medtävlare i andra partier brukar privat medge att SFP behövs för att bevaka tvåspråkigheten och vid behov ryta till. Sedan får vi nog ofta stöd från annat håll, men det är vi som måste ryta till först.

Det kan vi ändå göra bara om vi har tillräcklig styrka i stadsfullmäktige. Den styrkan avgörs nu.

(Först publicerad som inlägg i HBL:s Valhörna 1.4.2017)