Ubåtar har Finland som känt inte, sedan vi i Parisfreden 1947 förbjöds inneha sådana. Visserligen har vi sedermera skaffat andra vapen som också förbjöds, men ubåtar har vi inte råd att skaffa. Men om det föreslagna försvarssamarbetet med Sverige blir verklighet får vi ju indirekt nytta av de svenska ubåtarna. Inte för att de visat sig vara till så stor nytta i jakten på främmande ubåtar. Men synergieffekter av våra marina styrkor är ändå ett stort framsteg.
Ukraina har tragiskt nog hamnat i kläm då Vladimir Putin fört in Ryssland på en farlig väg och har därför blivit en katalysator för de tillspetsade relationerna mellan västvärlden och Ryssland. Jag vill minnas att jag besökt Ukraina åtminstone tre gånger: en gång på Sovjettiden, en gång för kanske tio år sedan då landet hade inlett sitt närmande till EU, och så för bara ett par år sedan – och då uttryckligen på Krim. Jag var där tillsammans med bl.a. folktingets vice ordförande Kimmo Sasi för att föreläsa om relationer mellan språkgrupper – till föga nytta, tydligen. Ukraina har hela västvärldens stöd i försvaret av sin territoriella integritet, men vi ska också kunna förutsätta att landet behandlar sin ryska minoritet – och Krimtataterna – med respekt. Autonomi enligt Ålands modell för Krim och delar av östra Ukraina kunde i den bästa av världar vara lösningen. Tyvärr lever inte Putin i denna bästa av världar, och därmed inte heller Ukraina.
Undersökande journalistik behöver vi mera av. Vi kan vara stolta över några framstående exempel även på svenskt håll i Finland: t.ex. HBL:s djupdykning i vissa stiftelsers förehavanden och flera finlandssvenska tv-journalister har både på svenska och finska avslöjat missbruk av olika slag. En av dem belönades just välförtjänt med Bonniers stora journalistpris. Märk skillnaden mellan grävande journalister och de modiga ”visselpipsblåsare” (whistle blowers) som själva är en del av en myndighet, en organisation eller ett företag och som avslöjar sådant som de inte borde få avslöja, men som allmänheten rimligen bör få veta. I Sverige åtnjuter dessa ett särskilt skydd i grundlagen, i form av det s.k. meddelarskyddet. Ett sådant borde införas också hos oss. Grävande journalistik behöver meddelare, och meddelare behöver journalister för att få ut sitt budskap.
Ungdomen är vår framtid, lyder den lika slitna som sanna klyschan. Barnen och de unga måste prioriteras högt vid fördelningen av samhällets resurser. Varje euro som används för utbildning och annat som de unga behöver för att bli goda samhällsmedborgare och skattebetalare är ju en investering snarare än en kostnad. Dagens unga är såtillvida lyckligt lottade att de i betydligt högre grad än under tidigare decennier har både studiestöd och inte minst studerandeutbyte med andra länder. Då jag studerade var det bara studielån och närmast Interrail som gällde. Men så ska det vara: varje generation ska ha det bättre förspänt än den föregående. Vi äldre är mogna nog att inte vara missunnsamma. Och än finns det plats för förbättringar: fler studerandebostäder, fler läroavtalsplatser för dem som inte orkar sitta på skolbänken, större möjligheter även för yrkesstuderande att få praktik i utlandet o.s.v.
Universitet och högskolor har vi enligt min uppfattning i och för sig inte för många av, men visst måste vi prioritera vissa toppuniversitets resurser så att vi hänger med i den internationella konkurrensen om studerande, universitetslärare och forskningsförutsättningar. De mindre högskolorna i landsorten kan gärna sammanföras till större enheter, med verksamhet på flera orter. Högskolorna har nämligen också en både psykologisk och konkret betydelse för regionerna och deras näringsliv.
Urbaniseringen har inte i Finland gått lika långt som på många andra håll i Europa och ute i världen. Men ändå bor över 60 procent av oss redan i städerna. Eller städer och städer. Bland städerna finns ju redan längs kusterna sådana som Karleby, Nykarleby, Närpes, Kristinestad, Pargas, Raseborg, Borgå och Lovisa som till största delen av arealen består av ren landsbygd. Fråga bara t.ex. Sideby-, Korpo-, Tenala- eller Liljendalborna! Rent ekologiskt är urbaniseringen ett tveeggat svärd. Å ena sidan kan det spara på natur och resurser som drivmedel om befolkningen bor koncentrerat. Å andra sidan är naturen inte bara vildmarker utan också kulturlandskap som skogar, åkrar och ängar och de kräver att någon upprätthåller dem och sköter dem. Dessutom sparar stadsmiljöer inte nödvändigtvis mest på resurser då det ska byggas bostäder med infrastruktur och service för nya invånare samtidigt som motsvarande, befintliga infrastruktur på landsbygden får förtvina. Tyvärr är De gröna landsbygdens främsta motståndare då de blint tror på den förra tesen, och vill hindra landsbygden från att utvecklas. Jag vill ha en balanserad utveckling.
Utbildningen är i nyckelställning för vår framtida framgång som nation. Den för alla gemensamma grundskolan, med en så bred allmänbildning som möjligt, tar tillvara alla förmågor. Yrkesutbildningen är en snabb fil in i arbetslivet för dem som tidigt vet vad de vill göra och bli. Gymnasiet är för dem som siktar på akademisk utbildning eller ännu inte har bestämt sig för det kommande yrket. Utbildningen bör förbli avgiftsfri hela vägen upp till universitet, högskolor och yrkeshögskolor. Det betyder ju ändå inte att studierna är gratis, eftersom man redan från andra stadiets utbildning förutsätter en egen insats i form av läromedel, för att inte tala om kost och logi på främmande ort. Högskoleutbildningen bör förbli avgiftsfri också för utländska studerande, som ofta stannar i Finland och bidrar till vår ekonomiska framgång.
Utkomststödet, liksom grunddagpengen för långtidsarbetslösa, räcker inte nu till för en dräglig minimitrygghet för dem som särskilt på orter med höga levnadskostnader är helt beroende av dessa stödformer. Tyvärr har vi inte råd att höja summorna nu, utan får vara glada över den frivilliga, kompletterande insats som församlingarnas diakoniarbete och olika medborgarorganisationer står för. Men framför allt är stödformerna ju avsedda som tillfälliga, i hopp om att förmånstagarna ska hitta ett jobb – eller få sin införtjänade pension. Ansträngningarna bör alltså koncentreras på at skapa arbetsplatser. Och så kunde de som lyfter utkomst- eller arbetsmarknadsstöd få förtjäna lite mer per månad genom deltidsjobb utan att det minskar stödet.
Utlänningar är vi alla, i världens alla länder förutom ett enda. Då vi besöker andra länder, eller i hundratusental har flyttat till dem, förväntar vi att vi välkomnas och behandlas väl. Varför mäter vi inte med samma mått då utlänningar vill bosätta sig i vårt land? Se invandrare under I!
Utmaningarna är legio inför nästa riksdags- och regeringsperiod: statsfinanserna måste så småningom fås i balans, skuldspiralen brytas och samtidigt de fattigas, de utsattas och de utslagningshotades behov tillgodoses. Också t.ex. utbildningen, äldrevården och försvaret måste få tilläggsresurser. Vi behöver ekonomisk tillväxt för att klara dessa utmaningar, och den bör därför främjas med alla tillbudsstående medel.
Utrikespolitiken har länge varit relativt oproblematisk, men också den har nu ställts inför nya utmaningar. Vi sköter ju numera huvudsakligen våra utrikesrelationer via EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, men upprätthåller också starka bilaterala relationer till våra grannländer i Norden och Baltikum, och inte minst till Ryssland. Och sedan kräver särskilt handelsrelationerna till länder i Nord- och Latinamerika, arabvärlden, Ost- och Sydostasien och inte minst biståndspolitiken sina resurser. I ledningen får vår utrikespolitik har en fungerande balans hittats mellan presidentens och regeringens ansvar.
Utslagning hotar många i vårt samhälle i dag. Den utbredda ungdomsarbetslösheten är den främsta orsaken, och den som samhället har de största förutsättningarna att eliminera. Men också alkohol, droger och t.ex. det växande spelberoendet bidrar, och det i alla ålderskategorier. Hemmet och släkten kan inte avsvära sig sitt ansvar, men samhället bör också göra allt för att förhindra segregering, isolering och utslagning.
Utsläppsrättigheterna skulle bli en stor handelsvara inom EU, men konceptet har hittills lite kommit av sig p.g.a. att lågkonjunkturen, ja recessionen, obönhörligt har minskat också på utsläppen så att få har behov av att köpa tilläggskvoter av dem som kan avstå från en del av sina. Jag har en obehaglig känsla av att systemet inte har vunnit allmän acceptans, redan för att det är lite svårt att förstå finessen med det.