Den omstridda vård- och landskapsreformen ska medföra något som knappast någon kan säga blankt nej till: valfrihet i vården. Det är ju ett positivt begrepp: vem vill inte ha rätten att fritt välja mellan offentlig vård och privat vård, till samma skattesubventionerade pris?

Valfriheten marknadsförs som socialt rättvis: nu ska alla kunna välja på samma sätt som de som har råd redan har gjort. Också bland oss pensionärer finns det ju sådana som har så höga pensioner eller andra inkomster att de lika väl kan gå till en privat läkarstation. Eller så har de försäkringar som täcker kostnaden. Men de flesta av oss är nog hänvisade till den offentliga vården. Nu ska det bli slut på denna tudelning.

Men det här är en nog en sanning med modifikationer. Det är inte trevligt att agera glädjedödare, så jag föredrar att kalla mig sanningssägare.

Först har vi den regionala aspekten. I stora städer finns redan nu ett stort urval av privata hälso- och sjukvårdstjänster, inte bara läkarstationer utan också några mindre sjukhus. I lite mindre städer finns kanske en privat läkarstation eller ett par. På mindre orter, och inte minst på landsbygden, finns det oftast ingen alls.

Det är klart att de stora privata hälso- och sjukvårdskedjorna kommer att försöka etablera sig på nya orter, men knappast kan landsbygden – för att inte tala om skärgården – räkna med sådana etableringar. Visst kan det vara lång väg också till den kommunala hälsocentralen, men ännu längre blir nog vägen till privat vård.

Och då talar vi bara om bashälsovården. Då vi börjar tala om mer specialiserad sjukvård blir valfriheten än mer kringskuren – redan helt oberoende av regeringens hopande och roende. Som nytillträdd medlem i styrelsen för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, landets största, har jag hunnit lära mig en del om specialistsjukvårdens bredd och djup.

Specialiseringarna är numera inte mindre än 50. Till exempel det som förr kallades kirurgi är numera inte mindre än elva självständiga specialistområden, medan den forna inre medicinen numera är åtta olika områden. Den som behöver hjärtkirurgi opereras inte av t.ex. en ortoped. Och den som har en infektionssjukdom sköts inte av en reumatolog.

Bara HNS, med universitetscentralsjukhuset HUCS i spetsen, tillhandahåller jour med alla dessa 50 specialiteter. De fyra övriga universitetscentralsjukhusen (Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg) har något mindre urval, centralsjukhusen (såsom Seinäjoki och, tillsvidare, Vasa) har ett klart mindre. Det säger sig självt att privata sjukhus inte i det avseendet kan tävla med den offentliga vården.

I själva verket är 90 procent av den vård HNS erbjuder sådan som inte har motsvarigheter i den privata sektorn. Det handlar alltså inte bara om organtransplantationer eller andra ytterst avancerade specialiteter. De privata sjukvårdskedjorna kommer säkert att försöka utvidga sitt vårdurval, men kommer inte att bli fullvärdiga konkurrenter till den offentliga vården.

I praktiken kommer valfriheten alltså att i första hand begränsa sig till bashälsovården – med nämnda geografiska inskränkningar. Den som behöver specialistvård kommer med stor sannolikhet att få ty sig till den offentliga sektorn – sedan den privata skummat grädden i form av enklare vård.

Och så har vi språkaspekten. Om många svenskspråkiga för att få svensk service väljer den privata vården, minskar behovet av svensk service i den offentliga sektorn och då blir det allt svårare att erbjuda sådan åt dem som av olika skäl kanske inte har vad vi kunde kalla den sociala kapaciteten att utnyttja sin nya valfrihet.

Låt oss alltså ta valfriheten med en nypa salt.

(Först publicerad som kolumn i Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid)