Vi borde kanske fira en icke-Europadag

På hemväg från Bryssel skrivs detta på Köpenhamns flygplats Kastrup, där jag har över tre timmar tid mellan SAS-planet från Bryssel och SAS-planet till Helsingfors. Och nu är det senare planet dessutom en och en halv timme försenat, så det blir minst fem timmar.

Där ser man fördelen med att vi har ett eget Finnair som erbjuder direkta förbindelser ut i Europa och världen. Denna gång var SAS tydligen lite billigare – men mycket, mycket besvärligare och tidsödande. Hela dagen går nu åt till resandet, med start kl. 08.30 från hotellet och beräknad ankomsttid vid hemdörren kl. 20.30 …

Det är ändå inte skillnaderna i flygförbindelser jag tänkte skriva om nu. I stället vill jag rapportera från resan för SFP:s EU-kandidater till Bryssel sedan i torsdags. Den kulminerade i går med vårt europeiska parti ALDE:s kampanjöppning

Ett nytt element inför årets EU-parlamentsval är ju att de europeiska partigrupperingarna nominerar s.k. topp- eller spetskandidater för de högsta posterna i unionen: kommissionsordföranden, rådspresidenten (om den beslutar dock regeringscheferna suveränt), parlamentets talman samt kommissionens ansvariga för utrikesrelationer (”utrikesministern”, nu socialisten Lady Ashton) och den ekonomiska politiken (nu vår Olli Rehns ansvar).

Precis som inom de andra politiska grupperna hade många namn nämnts för det liberaldemokratiska ALDE:s del, bland dem den svenska kommissionären, folkpartisten Cecilia Malmström, och Natos snart avgående generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen, med ett förflutet som liberal dansk statsminister.

Mycket snabbt visade det sig ändå att de två kandidater som vann mest gehör var Olli Rehn och den förre mångårige statsministern i Belgien, Guy Verhofstadt, som nu är ALDE:s gruppledare i Europaparlamentet. Grovt taget vann Rehn stöd i norra Europa, Verhofstadt i södra. Lämpligt inför det nominerande mötet enades de båda konkurrenterna om att ställa upp som parhästar: Verhofstadt för kommissionsordförandeposten och Rehn för övriga topposter.

Nomineringsmötet blev därför snarare en manifestation av denna överenskomna enighet än en spännande tillställning. Duon fick nästan 80 procent av de avgivna rösterna, vilket ger den en stark plattform inför valet.

Hur olika är inte dessa två män – tyvärr alltså ingendera kvinna – men så är förstås meningen att de ska komplettera varandra. Rehn är den lite torra, men ack så kunniga, resonerande politikern som kan substansfrågorna utan och innan, i såväl stort som smått. Han har ju befunnit sig i den ekonomiska krisens absoluta kärna, och en och annan kunde ha blivit ett offer för härdsmälta, men inte Rehn.

Verhofstadt är däremot – utan att förringa hans sakkunskaper – en gudabenådad, karismatisk talare och folkuppviglare som behärskar retorikens hela färgskala. EU bör t.ex. enligt honom (talet hölls på engelska) inte gripa till f-ordet – f som i federalism, alltså – men nog till f som i funktionalitet.

Verhofstadt kastade också fram en retorisk tanke: dagen före Europadagen den 9 maj borde vi fira en ”icke-Europadag”, då de nationella gränserna skulle stängas, passkontroll återinföras, tullkontroll – och tullar – likaså, allt studentutbyte skrotas, 28 separata valutor återinföras, europeiska miljönormer avskaffas etc., etc.

Eller, kort sagt: allt det EU har åstadkommit för att underlätta medborgarnas och företagens vardag och trygga välfärden och livskvaliteten i vår värdsdel skulle skrotas för en dag. Ett och annat litet gränskrig mellan grannländer skulle förstås fullända icke-Europadagen. Diverse nationalister och populister och deras vilseledda väljare skulle förhoppningsvis få sig en tankeställare …

Nog för att Olli Rehn också kunde. Eller vad sägs om hans recept för ett starkt Europa: EU ska vara stort i de stora frågorna, men smått i de små. Han rev också ner applåder med sin slutvinjett: Guy Verhofstadt och jag kan vara Simon & Garfunkel, som bygger en bridge over troubled water i Europa.

En dynamisk duo, alltså. Och visst kan vi finländare vara glada över att en landsman finns i den duon!